hope27 skrev 2014-01-27 12:57:18 följande:
Beklagar så hemsk mycket. Jag befinner mig i liknande situation nu. Var på KUB test förra veckan. KUB testet visade hur bra resultat som helst, men samtidigt upptäckte BM att hjärtat inte såg normalt ut. Vänster hjärtkammare såg ut att vara mindre. En läkare tittade dagen efter på mig och hon var i princip helt säker på att det är ett väldigt komplicerat hjärtfel HLHS. Hon ville ändå att en hjärtspecialist skulle titta på mig och jag fick en tid efter en vecka. Hon sa att det är så tidigt nu (v 14 +) och att det är bra att vänta en vecka innan man tittar igen.
Mitt hjärta har brustit. Jag kan inte förklara känsla med ord, hur hemskt jag mår. Jag trodde aldrig något sådant skulle hända mig. När vi först såg på UL var vi så lyckliga, bebisen rörde sig och sög på tummen - för att efter bara någon minuter efter det krossas av dessa hemska nyheter.
Jag tror att läkaren var ganska säker och förmodligen är det den infon vi kommer få från specialisten. Vi har tänkt hela veckan och vi kommer inte fullfölja graviditeten om det är det. Jag känner att det är bäst så för barnet. Men det känns så fruktansvärt hemsk. Det skulle bli vår första. Jag har gråtit i en vecka i sträck. Jag vet inte hur jag ska ta mig genom detta. Det är mitt barn. Jag känner att jag har mitt barn inom mig. Och nu ska ”någon” ta det ifrån mig.
Jag försöker tänka positivt; att jag kan bli gravid igen, jag är bara 27 och har tid på mig. Och att förmodligen var detta bara en hemsk slump och att jag kommer få flera frisk barn i framtiden. Men samtidigt skriker det inom mig att det är detta barn jag vill ha. Just detta och inget annat. Och jag förstår i mitt förnuft att det inte är något jag kan påverka (om barnet är sjukt), det är utanför min makt. Men i mitt hjärta är det svårt att förstå hur detta kan hända. Hur världen kan vara så grym. Att ta ett barn från en mamma.
Hope27. När jag läser ditt inlägg är det som om det vore mina egna ord. Mitt foster såg ut att må hur bra som helst på KUB, fick låg risk för trisomi 13, 18 och 21 (1 av 20 000).
På rutinultraljudet såg allt så fint ut, till de kom till hjärtat. De kunde inte säga riktigt vad som var fel, bara att det inte såg helt normalt ut. Då förstod vi att inget skulle bli som vi hade tänkt oss. Bara det faktum att de kunde se felet så tidigt (vecka 19) talade emot att felet skulle vara lindrigt.
En hel vecka fick vi vänta på att få komma till Uppsala. Det var en hemsk vecka. Vi ställde oss mer och mer in på att bli tvungna att avsluta graviditeten, men ville inte tappa hoppet helt och hållet.
I Uppsala fick vi bekräftat att vänster sida av hjärtat var för litet, vänster kammare fungerade inte alls, aorta var för smal, vissa klaffar fungerade inte och blodet strömmade baklänges. Vissa "kopplingar" var också fel. Barnet skulle med sannolikhet dö så fort det fötts. Efter tre stora operationer skulle överlevnadschansen bara vara några procent. Och även om vi skulle lyckas pricka in de procenten så var det stor risk att det skulle dö efter några år. Diagnosen liknande HLHS, men var ändå inte riktigt samma,
Det var varit två helvetesveckor. Vi valde att avsluta graviditeten. Att bli igångsatt för att föra ut sitt döda foster i vecka 21 var det värsta jag varit med om.
Helda fredag 21 feb gick åt till att gråta, gå omkring med värkar och få smärtstillande.
Igår 22 februari 04:20 när jag skulle nattkissa kom min lilla ängel ut. Jag fångade upp honom med händerna och fick se det vackraste jag någonsin sett, vår lilla ängelpojke. Barnmorskan tvättade av honom och vi fick in honom igen i en fin korg. Sedan låg vi och tittade på honom och sov sedan några timmar tillsammans. Framåt lunch sa vi hejdå till kroppen. Man känner sig ju aldrig redo att lämna sin lilla pojke, men genom att tänka att han faktiskt alltid kommer att vara med oss, och det vi lämnade bara var en icke fungerande med otroligt vacker kropp, så klarade vi av det.
Jag är 26, men blir 27 i år. Vår lilla ängelpojke blev till på första försöket så jag hoppas innerligt att det kommer att gå enkelt igen. Än så länge verkar det bara vara slumpen som gjort att det blev som det blev. Fostervattensprovet har hittills visat att det inte var avvikelser på kromosompar 13, 18 eller 21 (eller könskromosomerna). Mer svar än så har vi inte fått än.
Något som känns tungt just nu är att i och med att han hade ett gravt hjärtfel så ökar risken att nästa foster får det. Men experten på Uppsala sa att det är 1 på 1000 att få ett sådant här gravt hjärtfel. Nu har risken stigit till 2 på 1000. Så risken är ju fortfarande otroligt låg. Oddsen talar ju emot att vi som prickats in slumpen en gång ska göra det igen.
Jag kommer alltid att älska min lilla ängelpojke. Och han kommer att finnas i mitt hjärta och i mina tankar varje dag resten av mitt liv.
Mina tankar finns även hos er som genomgår eller har genomgått samma eller liknande saker. Sådant som ingen borde behöva genomgå. Jag hoppas att det blir en nästa gång för oss alla, och att det då går bättre, även om inget kan fylla tomrummet efter våra små änglar.
Kram
