LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

Jag känner igen mig! Börjar närma sig tre år för oss och ibland blir jag så less på omvärlden. Precis som jag och mina vänner fyllde 30 verkade det som att alla blev med barn. Det värsta tycker jag är alla som frågar om inte vi också tänkt skaffa barn, som om det var den enklaste saken i världen. Som att skaffa en ny bil eller kattunge typ. Jag tycker att vi dagens upplysta samhälle borde folk veta bättre, att det kanske inte är så lätt för alla och att det faktiskt inte beror på att man inte slappnar av. Det är så otroligt tanklöst att säga så, oavsett om man menar illa eller ej. Tror de verkligen att man har gått och spänt sig i flera års tid? Herrgud, vi har väl också skrattat och haft semester och ibland struntat i ägglossningstesten, men inte har jag blivit mer gravid för det. Förstår heller inte varför folk som vet om ens problem tror att det är deras uppgift att lösa problemet genom att komma med en massa råd, det ena dummare än det andra. Det bästa skulle kanske bara vara att lyssna och visa empati.            

Min mens brukar aldrig vara sen men nu är den det. Så lite hoppas jag allt...Börjar fantisera om att det ska gå vägen äntligen. Oavsett hur det går nu så känner jag mig ovanligt hoppfull! Annars har det blivit lite vän mycket bebisprat på senaste tiden. Två väninnor satt och skojade med varandra om det inte var dags för en fjärde... De har båda tre barn. Då känner man sig inte så lite utanför... De vet inte om att vi har det svårt, men ändå..

Jag måste bara få skriva av mig. Känner mig så ledsen. Vi har längtat efter ett + i över 2,5 år och jag blev äntligen gravid i slutet av januari i år. Vi hade just påbörjat utredning och skojade med varandra och sa att "precis när vi påbörjat utredningen så blev vi gravida"! Längtan som varit så länge (ja länge ur min synvinkel, vet att andra längtat längre) fick mig att börja planera för bebisen som skulle komma direkt. Jag kunde liksom inte hejda mig. Funderade på allt från namn till möbler till barnrummet. Jag och mannen klurade på hur vi skulle berätta för alla, vi vill helst berätta direkt, men förstod att vi borde vänta. Lyckan blev kortvarig och jag fick ett tidigt missfall i vecka 6+0. Det började med hemska magsmärtor och kräkningar, sedan kom det blod. Inga mängden men jag förstod direkt, testade negativ dagen därpå. Grät i flera dagar och gråter fortfarande ibland. Just nu så känns allt bara så tungt. Jag saknar barnet som jag aldrig fick, som jag redan har börjat planera för. Alla som jag har pratat med säger saker som "Tur att det var tidigt" och"ni får försöka igen", i tron att det tröstar. Har också fått höra att det antagligen var något fel på embryot. Ja, säker, den det tröstar mig inte ett dugg! Det känns inte alls bättre av vetskapen att jag fick ett dålig embryo, det enda som skulle trösta mig skulle vara en ny graviditet. Känner mig nästan stressad att jag vill så gärna bli gravid igen, orkar inte med att vänta mer...

Så mycket igenkänning i den här gruppen. I det svåra så känns det ändå som en tröst att läsa om andra och veta att man inte är ensam. Självfallet så önskar jag ingen infantilitet, men ni förstår nog vad jag menar.

Jag är bara jag, det har jag också tänkt! Så jäkla oartigt att fråga. Träffade två vänner för några veckor sedan. Båda nyblivna mammor. Det var nästan olidligt att sitta och höra på deras bebisprat i timmar. Den ena beklagade sig att man knappt hinner duscha och man kan bara inte förstå hur jobbigt det är med småbarn om man inte själv har barn och bla bla bla... Jaja, jag lyssnade artigt och log fastän jag tänkte att jag skulle vara överlyckligt för att ha det "så jobbigt". Sen vräker den ena ur sig "Ska du aldrig skaffa barn?". Vad tusan ska man svara på det? Tycker det är en superprivat fråga och hade ingen lust att berätta om vår utredning. Nu har jag dessutom gått igenom ett missfall och undviker alla nyblivna föräldrar och gravida vänner. Känner att jag inte orkar just nu. Har tänkt att jag ska berätta för de närmaste så småningom, men vill inte bryta ihop helt när jag gör det. Behöver få lite distans.

EMA: Känner verkligen igen mig. Har försökt i snart 3 år och väntan börjar kännas olidlig. Drömde också om en stor familj när jag var ung. Ville ha 3-4 barn. Nu verkar det inte ens bli ett... Hur har det gått för dig? Har du testat än?

EMA, är så glad för din skull. Stort, stort grattis!! 

Visst är texten bra! Den kommer från: fridagro.blogspot.com/2013/06/oppet-brev-till-dig-som-vill-bli-gravid.html

Jag är bara jag: Önskar att jag kunde ge dig en kram! Jag brukar försöka tänka att det inte är ett skitliv utan bara en skitdag... även om det resonemanget tenderar att ge vika när skitdagarna förvandlas till skitmånader och skitår. Det finns nog ingen som inte varit barnlös som kan förstå hur det känns. Att se alla runt omkring en få det man vill ha. Klart som f-n att man har rätt att må dåligt!! 

Vi har just fått besked som inte är så roliga och kommer börja med IVF efter sommaren. Samtidigt så kommer vi att ställa oss i adoptionskö. Jag kan inte förlika mig med tanken på att det inte kommer att bli några barn. Det ENDA som jag någonsin vetat om att jag vill med mitt liv är att bli mamma, gärna med en stor familj. Alla andra beslut har varit svåra för mig, vad jag ska jobba med och var jag ska bo. Men en stor familj med många barn, det var ett enkelt beslut. Trodde jag.

Av någon anledning så bryr jag mig inte så mycket av dem som redan barn och speciellt inte när dem som har äldre barn. Men nygravida och nykläckta bebisar, då känns det verkligen i hjärtat. Vilken saknad. Det värsta är att några av dem som är gravida av mina vänner och bekanta har nästan samma BF som jag skulle ha haft om jag inte hade fått mf. Jag sörjer det lika mycket nu som i början, men ibland slår det mig att "nu skulle jag ha varit i vecka 12 och berättat för alla" eller "nu skulle jag vara i 5:e månaden och min mage skulle verkligen börja synas". Och då blir jag jätteledsen. Snart är det 3,5 år sen vi slutade med preventivmedel. Får lite panik av att tänka på hur lång tid det har gått.

Solen skiner och jag var glad idag... Så lägger en avlägsen vän på FB upp en bild på sin växande mage och skriver att bebisen kommer till hösten. Det är som om jag tappar andan. De blir allt fler nu. Vänner och bekanta med växande magar och kommande höstbebisar. Jag känner mig så ledsen och tänker att vi borde ha varit där vi också, vi skulle ju få våran efterlängtade bebis i oktober. Min mage skulle ha varit rund och fin. Men det blev istället ett tidigt missfall. Så förbannat tungt att ha försökt i flera år, äntligen få ett gravidbesked och sen ändå ingenting. Jag sörjer inte missfallet lika mycket längre, men ibland, som idag känns det förfärligt jobbigt.

Jag kan ge dig min syn på det hela. Du är ju bara 24 år. Jag är nu strax över 30 och ingen tycker att jag är gammal på reproduktionscentrum där vi går, snarare tvärtom - de tycker att jag är ung. Jag vet inte hur kvalificerad jag är till att ge råd, men mitt främsta råd är nog att följa ditt hjärta. Man kan inte försäkra sig mot alla hjärtesorger i livet, det är en del av att leva. Att våga. Förstår att det kan känns jobbigt men om jag var i din situation skulle jag nog försöka att inte planera allt så in i minsta detalj och bara låta livet hända. Man kan inte styra vem man bli kär i. Är det en kille med barn så behöver inte det vara ett hinder. Tar det slut mellan er kan jag förstå att det känns svårt, men är inte allt i livet som är värt något svårt?

Delinda: Jag känner verkligen igen mig i din beskrivning. Hur en så till synes enkel fråga kan få en att vilja gråta och skrika. Jag brukar också försöka skoja bort det, om någon frågar, men nästa gång ska jag försöka ta mod till mig att säga sanningen. 

Det är föresten så otroligt ohyfsat att fråga! Det är oerhört privat och absolut inget som någon har att göra med. Om man väntar barn kommer man väl att berätta så småningom, tills dess borde folk lära sig att hålla tyst.