Nickidocka skrev 2014-02-11 22:34:26 följande:
Bra tråd! Jag är en kvinna född 86, kommer från en stor familj där alla mina bröder och systrar har barn, mamma har totalt 14 barnbarn. Jag är den ända utan. Har alltid velat ha barn men det har inte passat i mitt liv så det har fått vänta. Nu när tiden känns rätt så händer det inget. Jag och min man har försökt i tre år med ett missfall för två år sedan. Min mans mamma har varit cancersjuk flertalet ggr och det kan jag tala om är en väldig stress påverkan. Att ständigt få frågan är det någe på gång? Ska inte ni skaffa barn snart? Är väldigt påfrestande. Jag vill bara skrika när någon frågar mig är du gravid, eller när någon tar mig på magen..... NEJ NEJ NEJ ja är bara tjock, det finns inget barn i min mage. Jag missunnar ingen att få barn eller planera barn eller prata om sina barn. Men varför inte göra det när jag inte är med. Har en syster som rätt nyligen fick barn, jätte kul. Hon vet att vi kämpar, att vi hade kämpat ett år när hon skulle börja "försöka.". Ändå kommer den jävla dumma kommentaren ska vi vara gravida ihop? Hennes unge är nu snart ett år gammal. När vi umgås så gosar jag med barnet, säger till min syster att barnet är så så så söt. Vad får jag till svar? Jo " skaffa en egen liten bebis då, det är kul att vara förälder" VAD FAAAAN. Mitt barn hade varit ett och ett halvt år idag. SNACKA OM ATT SAKNA EMPATI! Sen den värsta komentaren av dem alla= TÄNK INTE PÅ DET SÅ KOMMER DET. Eh Nej det fungerar inte så, jag har rest, bokat olika aktiviteter och fixat om hemma. Det hjälper inte, det fungerar inte så. Alla människor är inte välsignade med ett eget barn oavsett om man tänker på det eller inte. Nåväl om tre månader sätts vi upp på väntelista till IVF. Suck!!! önskar alla som käpar ett barn!!!
Åh vad jag känner igen mig i det du skriver, om folk som vet vad man går igenom och saknar empati för det. Har en vän som meddelade igår att hon är gravid och hon vet att vi kämpar. Hon är beräknad i augusti och säger flera gånger åhh vad kul då kan vi hänga med barnvagnarna ihop, då kan våra barn bli kompisar och leka osv..ja eller inte tänker jag som kämpar på.
Min mamma har bättre vett än att fråga då de kämpade i 2 år innan de fick min syster och var trötta på ständiga kommentarer men min sambos mamma typ skäller ut mig för att jag inte ger henne ett barnbarn. Och min sambo säger inget. Sist började hon tjata igen och då jag lärt mig att det inte funkar att inte svara eller mumla nåt så drog jag till med att jag vill att min sambo ska hitta ett jobb först, vilket jag tycker är rätt logiskt. Då blev hon ännu surare och menade på att hon har minsann lämnat sitt land för att gifta sig med sambons pappa och det är inget man ska tänka på. Och har vi aldrig tänkt på att vi blir äldre och äldre och det kan vara svårt att bli gravid, tänk om det tar tid, eller är svårt. Eller tänk om jag gör slut med min sambo och hon inte får några barnbarn, precis som om det är problemet i så fall, och tänk på att hans pappa är gammal och de ska orka barnbarn med. Finkänsligheten själv. Sist fick jag nästan ett utbrott och sa till sambon efteråt att om inte du säger till henne att sluta tjata så träffar jag inte henne mer. Nu hintar hon bara o ringde häromdagen och berättade att hon drömde om sitt första barnbarn, vad det hette och vad mysigt det var. Bara sådär i förbifarten liksom. Men hon nämnde inte om det var vårt eller lillbrorsans.Hon menar säkert väl på sitt sätt men jag blir ju så arg och ledsen.
