LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

Vilken helt fantastisk tråd! Trots att vi inte försökt så länge som några av er fantastiska kämpar i tråden, känner jag igen mig i det mesta som skrivs!
Måste också passa på att skriva av mig lite.

Jag var på en inflyttningsfest förra helgen där samtliga tjejer nyligen fått barn. Vi kvinnor fastnade runt köksbordet och hamnade i vanlig ordning i en diskussion om *surprise!* BARN. Jag var den enda där som inte har några barn och vi har försökt en tid utan att lyckas. Jag har nyligen fått reda på att jag har hormonella problem vilket gör att ämnet just nu är ganska känsligt. Trots att de andra vet att jag inte har några barn babblade de på om ämnet och hur livet som småbarnsmamma är, i timmar! Om det finns EN person runt ett bord som uppenbarligen inte har något att tillföra i en diskussion, måste man då hålla fast vid den diskussionen en hel kväll?
Enda gången de vände sig till mig var då en av tjejerna frågade: "Så, när skall ni få tillökning då?". Jag var mikrosekunder ifrån att ställa mig upp och skrika "VI HAR INGA BARN SÅ JAG HAR ABSOLUT INGET ATT TILLFÖRA OM DETTA NU LYCKATS UNDKOMMA ER OCH OM NI MÅSTE VETA KAN JAG INTE HELLER FÅ BARN JUST NU." och lämnat bordet. Men i vanlig ordning sitter man där och ler och skämtar bort det och säger att "vem vet".

I veckan fick jag veta att en av mina bästa tjejkompisar är gravid och igår när ytterligare ett par i umgängeskretsen väntar tillökning blev det för mycket. Bröt ihop och sa till min kille att om jag nu inte får ordning på min cykel och vi inte kan få barn får han börja leta efter någon annan, för jag vet hur gärna han vill bli pappa. Då kramade han mig bara och sa "Om vi nu mot förmodan inte kan få barn får vi helt enkelt skita i det och skaffa oss en massa hundar istället". Efter att ha fått upp en bild i mitt huvud på hur vi sitter där i vårt lilla hus med femton hundar, kunde jag inte låta bli att dra lite på smilbanden.

Ville mest säga till er alla att jag vet precis vad ni känner och jag tror att det är bra för oss att veta att vi inte är ensamma i det här.

Delinda

Äldre 5 Aug 17:24

#401

Starshaped skrev 2014-08-04 21:34:39 följande:

Välkommen :) du är verkligen inte ensam om dessa känslor :)

Och ja det verkar som att de som tillhör de få som har lyckan att få barn på naturligt sätt lite förlorar förnuftet i samband att de blir föräldrar. Eller ja iaf radarn för att känna empati för hur andra kan känna som inte är lika lyckligt lottade.

Har själv förlorat en vän för att jag var ärlig och sa jag tyckte det var jobbigt när hon fick barn, och det då bara pratades barn, barn och åter barn. Då det då tolkades som jag var avundsjuk och missunnade henne det. Så håller med! Det är ooootroligt skönt att se att det finns likasinnade kämpar som ännu inte gett upp och som kan stötta varann.

:)

Ja, någonstans i det här kan jag känna att om inte en äkta vän förstår hur ont det gör att varenda dag behöva tampas med de här känslorna, och att det då kanske inte är optimalt att konstant prata om barn, då är det faktiskt ingen "äkta vän".

Vi får helt enkelt fortsätta att kämpa på och stötta varann. Skönt att veta att det är fler där ute i samma situation, även om man såklart inte önskar att någon hade behövt gå igenom sånt här

Delinda

Äldre 5 Aug 17:28

#402

Tiana skrev 2014-08-05 09:33:39 följande:

Precis detta känner jag igen. Fick i morse veta att en av mina bästa vänner väntar barn, och vi har följts åt i barnlösheten tills nu. Jag är så glad för dem som också har kämpat, men ändå finns den gnagande känslan kvar av att nu är jag ensam kvar i detta. Snacka om att jag känner mig ego just nu.

Förstår precis vad du menar.. Men jag försöker intala mig själv att det är mänskligt och okej att vara lite egoistisk i det här. Man kan ju inte hjälpa att det känns som ett slag i ansiktet varenda gång man får höra om folk i sin bekantskapskrets som väntar barn. Önskar för allt i världen att det inte skulle kännas så, men det gör det.

Delinda

Äldre 21 Aug 22:02

#410

Tiana skrev 2014-08-21 13:56:07 följande:

Läkarbesök idag, och som vanligt blir jag mörkrädd. Visserligen har jag fått byta läkare under resans gång, men när han erbjöd mig att göra prover som redan är gjorda tappade jag hakan. Läser de inte journalerna? Nåja, fortsättning följer om två veckor. Innan dess ska jag på dop på lördag - gissa om det kommer finnas barn på plats där då...

Dop är det jobbigaste. Att sitta och glädjas och le åt alla andras "mirakel" medan man i själva verket sitter med en (väl dold) gråtklump i halsen.

Jag har faktiskt bestämt mig för att försöka hålla mig ifrån nyblivna småbarnsföräldrar nu ett tag. Känner att jag behöver det för att må bra.

Delinda

Äldre 21 Aug 22:05

#411

Eija skrev 2014-08-20 21:51:04 följande:

Delinda: Jag känner verkligen igen mig i din beskrivning. Hur en så till synes enkel fråga kan få en att vilja gråta och skrika. Jag brukar också försöka skoja bort det, om någon frågar, men nästa gång ska jag försöka ta mod till mig att säga sanningen.

Det är föresten så otroligt ohyfsat att fråga! Det är oerhört privat och absolut inget som någon har att göra med. Om man väntar barn kommer man väl att berätta så småningom, tills dess borde folk lära sig att hålla tyst.

Ja, det är väldigt ohyfsat. För mig är det extremt känsligt och jag kan inte förstå hur man INTE kan förstå det? Som du säger, blir man gravid lär det märkas ändå och det finns därför ingen anledning att behöva fråga.

Delinda

Äldre 2 Sep 15:52

#417

Unaangelita skrev 2014-09-02 07:43:00 följande:

Nää nu är jag så ledsen och förtvivlad! Min mens var hela 7 dagar sen, trodde på något naivt sätt att jag är gravid trots ett negativt gravtest..Men nej. Vaknade i natt av att jag fått mens!!! HELVETES JÄKLA SKIT!! När är det våran tur? Aldrig eller? Är så jäkla trött på allas råd också hela tiden, det ständigt återkommande "Slappna aaaaav, tänkt inte på det"...Tårarna bara sprutar så less är jag!
Fan ta alla gravida! ( kanske låter alldeles för hårt men denna tråd är ju till för att spy galla)
Jag har slappnat av hela sommaren! Inte fan blir jag gravid för det! Inte bättre av att alla tjatar heller, när ska ni ha barn, är det inte dags nu? osv...
Äh ibland känner jag bara för att ge upp! Köpa oss 100 katter och acceptera situationen. Inte för att jag nånsin kommer ge upp men känslan av att vilja ge upp är inte långt borta längre...

Du sätter verkligen ord på mina tankar och känslor!

Delinda

Äldre 21 Oct 15:36

#516

Var längesen nu jag skrev i denna tråden nu då jag medvetet hållit mig ifrån denna sida. Har även tagit ett halvårs pause från ägglossnings-stickor, graviditetstester och allt annat "produktionsrelaterat" och mår så mycket bättre. Är så lätt att hänga upp hela sin vardag på allt det där. Har även avföljt alla vänner som envisas med att fylla ens Instagram och Facebookflöde med bebisbilder. JA VI VET ATT NI LYCKATS LIGGA OCH DÄREFTER KLÄMMA UT EN UNGE, DET RÄCKER. (Ursäkta frustrationen) Precis som en annan här i tråden har vi köpt oss en hund som faktiskt fått oss att flytta fokus.

Hur som, idag började vår riktiga fertilitetsutredning efter 6mån väntetid. Fick besked om att min sambos spermiekvalitet inte är bra. Jag har redan "målat fan på väggen" och var inställd på att något var fel, men min sambo tog det rätt hårt. Han har dessutom svårt att sätta ord på sina känslor och blir mest bara vresig och irriterad på situationen.

Hur reagerar era killar på hela den här grejen?

Delinda

Äldre 22 Oct 10:56

#519

Hej,

Jag förstår inte varför man frågar över huvud taget. Har man planer på barn och har perfekta förutsättningar, ja då blir man troligtvis gravid på sikt och då lär folk märka det. Blir man inte gravid trots att åren går, ja då beror det troligtvis på något som är känslomässigt laddat och som man då inte gärna pratar om med vem som helst. Eller så kan det faktiskt vara så att man valt att inte skaffa barn av olika skäl och då är det inget man skall behöva gå i försvarsställning för gentemot andra.

Vi skaffade som sagt nyligen en hund som varit och är jättebra för vårt välmående och vår relation. Jag är så kär och glad i den fyrbenta älsklingen. Träffade nyligen en bekant med barnvagn som sa "passa på att ta hand om hunden nu för sen när det kommer bebis då kommer han inte vara mycket värd längre". Jag visste ärligt inte vad jag skulle svara. Genom att säga en sån sak förminskade hon oss så galet mycket genom att säga att deras liv minsann är så mycket mer värt för att de har lyckats yngla av sig. Det kanske är jag som är lite för känslig när det kommer till detta, men sådana kommentarer gör mig så fruktansvärt ledsen även om det kanske egentligen inte var illa menat. Vår hund är ju det närmsta bebis vi kanske någonsin kommer och ta då inte den glädjen för att ha honom ifrån mig!

Aou skrev 2015-10-21 21:15:38 följande:

Hej alla

Jag är 38 min man och jag har försökt få barn i 2 år och gjort 3 ivf-försök under senaste året.

Verkar som att jag har dålig äggkvalitet. Nu ska vi göra ett sista försök med mina ägg och ställa oss i kö till ÄD. Jag borde antagligen försökt få barn för 10 år sedan. Men min man och jag träffades sent i livet tyvärr.

Det händer att jag får frågan om vi inte ska ha barn. Jag känner mig obekväm att prata om det så jag säger bara att jo, vi försöker men hittills har det inte lyckats... Ibland säger jag att jag är för gammal men då säger folk bara neeej då, jag känner många som fått barn i 40-årsåldern.

En kollega som inte har en aning om vad vi går igenom ville vara omtänksam och ge goda råd. Hon frågade om vi ville ha barn och att jag inte skulle vänta för länge för annars kunde det bli försent. En gravid kollega inflikade omtänksamt att missfallsrisken också ökar med stigande ålder. Men herregud tänkte jag, jag VET att det antagligen redan ÄR försent för mig. Vi har försökt i 2 år och gjort 3 ivf. Jag är även fullt medveten om att missfallsrisken ÖKAR. Mitt problem är först och främst att jag INTE blir gravid. Men jag sa bara att vi vill men att det inte är så lätt. Det satt så många vid bordet så jag orkade inte säga som det är.

Jag är bara ledsen. Har full förståelse för att ingen menar något illa. De vet ju inte vad vi går igenom. Men samtidigt så borde de förstå att när man är 38 och inte har barn så beror det på att man inte kan få eller att man inte vill ha barn. Inte på att man inte har bestämt sig eller tror att man har tid att vänta

LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

INNEHÅLL