Butterfly32 skrev 2015-03-28 09:38:24 följande:
Hej
Jag har läst så många forum i 7 år. Jag trodde att jag inte behövde skriva av mig för att jag klarar vår situation på annat sätt. Jag o min man har kämpat i 7 år. Jag va 25 då jag fick endimentrios o opererades för det. Blev inkastad i hela ivf historien direkt därefter eftersom läkaren tyckte att det va lika bra. Vi gjorde alla tester och startade behandlingen. Allt såg så bra ut, inga fel på mig eller min man. Massa fina ägg av högsta kvalité o jag mådde galant under hela behandlingen. Jag va exemplarisk person att genomgå detta på eftersom allt flöt på o jag höll mig positiv. Men aldrig blev det några plus. 6 ivf har vi gjort totalt men inte ens i närheten av ett plus. För varje misslyckat försök har jag brutits ner mer o mer. När vi startade resan var alla mina vänner singlar i stort sätt. Nu har 6 av mina närmsta 1-2 barn var. Våra syskon har hunnit få barn. Varje jul, födelsedag o bröllopsdag är en jobbig upplevelse. Jag vill inte bli påmind om vilket jävla år vi är inne på utan att det blivit nått barn denna gång heller. För 2 mån sen plussade jag, helt naturligt o oväntat. Den lyckan fick vi uppleva i 5 dgr sen fick jag missfall i vecka 6. Min värld rasade ner kändes det som. Jag va så tacksam för plusset men så olycklig över att det inte gick hela vägen. Ingen på mitt jobb vet om detta. Har alltid klarat av att jobba och hantera situationen så bra för jag är rätt så stark av mig. Men smärtan finns där ändå. Just nu är jag livrädd för att jag för alltid ska leva med en önskan, för att minnet av de 5 mest underbara dagarna i mitt liv bara ska förebli ett minne. Jag försöker minnas varenda sinnesstämning under de dagarna. Jag svävade på moln. Min man hade ett ständigt leende på läpparna. Våra föräldrar o syskon va så glada. Vi kunde inte hålla oss, vi ville dela med oss direkt. Deras stöd har varit så skönt nu efter men det gör ändå så ont. Minns de 5 dagarna som så bekymmerslösa o lätta. Jag sov lycklig o vaknade lycklig. Hade inga bekymmer i huvudet. Blir det inga barn så tror jag inte att adoption är ett alternativ. Orkar ej gå igenom detta. Jag har en fantastisk man stöttat men det är ingen annan än jag som bör på min sorg. Jag känner mig så ensam i sorgen. Jag har haft bekanta kring mig som oxå kämpat i ngr år men nu har de alla lyckats få barn. Jag är glad för deras skull men för varje sån graviditet har jag känt mig längre bak i kön. Känner mig lämnad ensam på en klippkant. Vad ska det bli av mig av oss av vårt hopp? Jag vet inte om jag vill leva hela mitt liv genom att hoppas på den studen. Det är inte hållbart. Vi är lyckliga i förhållandet, vi reser mkt, träffar folk o är glada. Men i mina tankar är jag ensam o periodvis väldigt olycklig. Jag tror inte att någon orkar läsa det jag skrivit för det va nog mer som terapi för min egen del denna soliga lördag morgon. Ibland önskar jag att man kan lämna mobilnr o bara ringa upp nån som känner precis på samma sätt. Skulle va så skönt.
Ta hand om er alla kämpande par ??
Hej. Vad ledsen jag blir. Fan vad orättvist det här med att kunna bli gravid är. Känns som att det är ett jävla lotteri ibland.
Förstår att det måste vara sjukt jobbigt för er. Fy fan för att kämpa i 7 år och sen "bli snuvad på konfekten" efter några veckor. Kan inte ens föreställa mig vilket helvete det är.
Vi har försökt i 2 år och håller på att trötta rejält..
Hoppas verkligen att ni hittar ett alternativ som passar er och framför allt FUNGERAR! Det är ni värda efter alla år.
Varför känns adoption uteslutet?
Förstår din känsla av ensamhet och olycklighet. Så känner jag varje månad, varje vecka. Vidrig känsla.
Hoppas du hittar någon du kan känna dig trygg med att ringa till och prata med.
Jag är snart 32 år och alla mina vänner har barn, flera än 1 också. Så jag har ingen IRL att prata med heller, jag pratar ju med vännerna o så men eftersom ingen ens har minsta problem med att bli gravida så är det inte samma sak, däremot har jag hittat en tjej här på FL faktiskt som jag skickar mail med. V'ldigt trevligt och skönt att få skriva av sig ibland.