Här är en till som kämpar med detta. Mår riktigt psykiskt dåligt över att vi aldrig lyckas.. inga direkta fel på oss har kunnat hittats förutom att sambon har få spermier. Men de ska vara friska och bra iaf. Vi väntar på IVF. Livet känns så tungt och jobbigt stundvis. Överqllt blir folk gravida. Jag vet inte hur man ska orka allt det här.
Vi har försökt 1½ år, alltså inte jättelänge men tillräckligt för att man ska tröttna rejält och känna sig misslyckad.
Hittills är det bara som sagt hans spermier som visat sig vara få. Andra fel har inte hittats.
En sak har jag iaf lärt mig under denna tid, folk har ingen ANING om detta med barnlöshet. Jag tycker faktiskt folk är för jävla dumma i huvudet. Liksom, ta detta med att slappna av....Jaha? På vilket vis skulle min sambo få fler spermier av det? "Åhhh, nu slappnar jag av älskling, nu kommer dina simmare bara säga "BABOOOM" och bli massa mer"
Funderar starkt på att lägga fram förslag till skolledningen att införa detta i undervisningen på skolorna. Uppenbarligen behöver folk faktiskt insikt i detta. Alla myter och föreställningar som florerar kring barnlöshet är ju helt vansinniga. Varifrån kommer all idioti?!! 
Jaa....ni tjejer. Fick mens denna månad. Sambons kusins tjej väntar deras andra barn men har 3 barn från tidigare förhållande också. Alltså 5 barn. Detta är en tjej som knappt jobbat, har otroligt dålig ekonomi och de går knappt runt redan. De har dessutom en väldigt stormig relation där bråk avlöser varandra. Så idag droppar hon på Facebook att de ska ha ett barn till.
Jag blir så jävla trött. Till råga på allt ska jag och sambon gifta oss till sommaren och tanken på att se henne gravid på MIN bröllopsdag får mig att se rött. Eftersom vår relation inte är bra sedan tidigare så finns en chans att hon inte går med. Jag hoppas på det. Jag orkar inte mer snart....
Remiss är skickad för IVF nu. Känslorna är så blandade, trodde aldrig man kunde känna så mkt känslor på en och samma gång. Å ena stunden är det givetvis skönt att det rör på sig, att man faktiskt har 3 gratisförsök, att man får hjälp. Men å andra sidan; varför just oss? Blir så besviken och arg när jag tänker på att jag måste ta massa sprutor, sniffa i mig nässprayer och gå på otaliga undersökningar där de ska rota i mitt underliv. Jag blir så satans jävla förbannad av att min stackars sambo måste lämna spermaprov bakom någon stängd toalettdörr, som om han vore ett försöksdjur eller nåt. Jag blir också fruktansvärt illa berörd av att blanda in andra överhuvudtaget i vårt samliv, att läkare/ssk tar uppgifter på hur ofta vi har/haft sex etc.
I mina allra värsta stunder känns detta som ett slags integritetsbrott på något sätt.
Medan vi plågas med alla våra tankar, undersökningar, prov och annan SKIT, så blir ena paret efter det andra med barn. Det är magar, barnvagnar, ultraljudsbilder, och barnkläder ÖVERALLT. Just när man har en bra dag och scrollar igenom nyhetsflödet på facebook så dyker en ultraljudsbild upp och text som glatt skanderar att barn är på väg.
Man. Blir. Så. Jävla. Trött.
Nej jag har faktiskt väldigt svårt att förstå det här med sörja barnlöshet då man de facto HAR barn. Ja, det suger säkert att inte få fler...men tänk då att vara helt utan barn? Tänk att i värsta fall behöva leva så hela livet? Ni som har barn har iaf fått vara med om att bli föräldrar.
Det får låta hur elakt som helst, jag stör mig som fan på det.
Jag har då tolkat denna tråd som ämnad för oss helt utan barn, det finns mängder av syskontrådar så varför man går in i en sån här tråd och börjar prata om syskon fattar jag inte. Sekundär infertilitet är inte samma som att barnlös.
Vi hade turen att kunna umgås med våra vänner som ännu, iaf, är barnlösa också. Så man slapp bli påmind, inte heller blev man grillad med massa dumma frågor. Skönt det iaf....
vi har inte sagt till någon att vi har svårigheter. Såvitt jag vet så är vi de enda i våra båda släkter som har infertilitetsproblem. Varken på min eller hans sida verkar sådant ha funnits. Hans systrar har fått barn utan problem, dock har han flera som inte fått barn också...så sett. Känner mig ofta udda och konstig....
...o där misslyckades första ivfn . Jag är så trött, så trött. Gott att slippa alla sprutor, tablette o annan skit för ett tag. Att det ska vara så svårt att få ett barn....????
Hej på er. Det är med vånda jag läser era senaste inlägg. Man blir så trött på alltihop, något som för många, många tar bara några sekunder i sänghalmen tar ÅR för en annan. Jag har startat en blogg och jag varnar er för massa ältande, depp och skit men det hjälper att blogga faktiskt. Få ösa ur sig allt man känner. Alla "förbjudna" känslor och hur ARG man blir på allt och alla emellanåt. Min blogg har blivit mitt andningshål.
nouw.com/pinkfuzz
ifall inte länken fungerar så kan man googla "pinkfuzz blogg"...
Hej,
jag hoppar in här då rubriken stämde in så bra! LESS
Jag inser när jag läser runt att det finns många som har försökt mycket längre än oss, jag ser inte mig själv som någon som är ofrivilligt barnlös, det skulle bara inte hända mig. Men nu står vi här över 2,5 år senare och fortfarande ingen bebis. tror jag har fått 10 gravidbesked av nära vänner/familj sedan vi började försöka. Man vill bara skrika rakt ut att det är våran tur nu!!
Jag är också, som någon skrev här uppe, väldigt öppen med mina vänner. Det har hjälpt massor att inte behöva hålla god min jämt. När alla ska träffas med barn är det förståeligt om vi inte vill vara med. Jag tycker om mina kompisars barn massor, men när alla träffas och alla har barn känner man sig utanför, även om det inte alls är deras mening :(.
Jag har idag ett stort dilemma, kanske någon har nåt tips?
Jag och min sambo umgicks jättemkt med hans barndomskompis och hennes kille. Vi blev jättebra kompisar hon och jag, och umgicks väldigt mycket även med ett tredje par. Vi 6 gjorde allt tillsammans och hade så himla kul. Vi pratade mycket om att skaffa barn, jag "tjatade" 1 år på min kille innan han kände sig redo, den här kompisen och hennes kille började försöka strax efter oss. Vi pratade ganska mycket, peppade varandra när det inte blev något. De blev gravida efter ca 6 månader. Sen dess har hon/dom inte frågat en enda gång hur det går för oss. Nu är deras flicka 1,5 år och vi har i princip ingen kontakt längre. Jag blir inte ofta besviken, men på dessa personer är jag så himla besviken/ledsen att jag inte vet vad jag ska göra. Jag har övervägt att prata med henne men är rädd att hon ska komma med något motargument som vänder det här mot oss, att det är vi som dragit oss undan.
Jag har som sagt jättemånga vänner som fått barn och vi har fortfarande en jättefin kontakt. Jag vet inte vad det här paret tänker, vågar de inte fråga oss hur det går för att de inte tror att vi vill prata om det? Men när det har gått så lång tid och det är helt uppenbart att vi har problem, ställer man inte upp för vänner då? Alla mina andra vänner har varit så himla fina mot mig! Jag känner att jag har gett upp på den vänskapen, men jag har svårt att få ett avslut när jag inte förstå vad som har hänt, varför bryr dom sig inte?
Men till mitt dilemma, ikväll har det tredje kompisparet bjudit hem oss alla på lite fika. Jag får en klump i magen att behöva träffa dom, sågs senast i augusti. Trodde de skulle iaf hinta lite om att de undrade hur det var med oss men det är alltid bara massa glada miner så det är även svårt för oss att berätta något när det väldigt tydligt verkar som att de inte vill ha något med vår sorg att göra, kanske måste inse att det inte är riktiga vänner?
Jag överväger att stanna hemma, det är så himla olikt mig att reagera såhär, jag är några dagar innan bim på min första pergotime-kur, så jag gissar att mina känslor är lite utanpå. Så sjukt nervös över hur jag ska ta den mens som förmodligen dyker upp om någon dag...
Jag håller med om att det är jobbigt med för många frågor, men vi har som tur var varit ganska skonade från det.. Det är en på mitt jobb som vet , vi delar kontor så det var bara jobbigare att måste smita iväg och hitta på ursäkter. Nu är en remiss skickad för IVF och det vet varken min kontorskompis eller någon annan på jobbet. Jag vet inte om jag ska berätta, har ett ganska fritt jobb så det är inte självklart att jag måste berätta för att kunna vara borta.
Ni som har berättat på jobbet/inte berättat, hur tänkte ni? Det är ju förstås väldigt individuellt och olika hur nära man är sina arbetskompisar och vilket typ av jobb man har. Det jag känner mest är att jag inte vill att alla ska veta direkt jag får veta att jag är gravid, det skulle jag gärna hålla mellan mig och min sambo första veckorna. Det gäller egentligen alla, både vänner och familj (förutom några enstaka som jag skulle ringa direkt:) ). Men det kanske är svårt när det gått så långt som att det blir IVF.
Hej!
Har genomgått flera IVF och FET känner igen mig så mycket i era berättelser.
Jag är en glad och positiv person i vanliga fall men det sista har jag mått så jävla dåligt av längtan efter barn, vilket leder till rejäla humörsvängningar. Alla våra vänner har flera barn nu.... och vart man än vänder sig handlar det om barn och familj, till och med när man sitter o tittar på TV handlar reklamen om det :( och så fick jag ett mms av en vän, en ultraljudsbild...... Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Började lipa igår när jag hörde hur grannbarnen var ute och lekte. Jag vill verkligen inte leva utan barn....
Ni finns här tack o lov men känner mig så sjukt ensam i detta i verkliga livet..
Idag är bara Ilskan inombords
Enda på hälsningen var att mensen kom tidigare oförberett ...inget jag alls var beredd på eftersom den gått som en klocka
Vi är ofrivilligt barnlösa,orkar knappt tänka på hur länge sedan vi startade att försöka
2år på egen hand innan utredning kom igång
Efter det diagnos ofrivilligt barnlösa
Inga fel...
???!!!
Vi har valt att avstå ivf pga Jag mår så DÅLIGT pga hormoner.
Tål inte p-piller tex. Jag hamnar i ett TOTALT SVART HÅL.
Så jag vågade inte ens starta den biten.
Ibland grämer det mig att vi är i denna sitsen när Alla i vår närhet blir gravida
Och som du nämner UTANFÖRSKAPET, pga inga barn.
Att en vännina med andra väninnor gör en överraskning med Alla de andra Utan mig ...nej det grämer mig inte /Det Sårar !
Varför fick inte jag vara med på ett hörn?
Jag är Alltid Utanför
Började glatt samla barnkläder , olika artiklar
Barnvagn ,fick en liten bädd
Allt efter tycke och smak
Väl utvalt ,noggrant sökande efter det där speciella ...
Nu vill jag bränna ner hela förberedande "längtan"...
Varje gång jag öppnar det förrådet
Ger det tårar i floder
El
Ilska att ingen är i samma sits!
Jag är så Ensam
Fasar för att svärmor ska komma och tipsa att ge allt till ett annat kommande barnbarn
Pga det bara ligger där..
Fasan är stor.
Obeskrivligt Smärtsam och Stor.
Hur länge?!!!
För Alltid ?
Ofrivilligt barnlösa utan fel!
Det hjälper Inte oss att sluta med att stänga och slänga iväg allt vi samlat el ge bort till Någon vi inte känner, då chansen att X kommer med det vi så noggrant tänkt till vårt lilla barn.
Då blir det en vandrande Påminnelse mot oss.
Hjälp !!!
Vad ska jag ta vägen?
Fast i detta hemska ekorrhjul som jag inte vågar hoppa av.
Jag vågar inte hoppa av pga "inga fel"
Hjälp känner mig så trängd