Butterfly32 skrev 2015-03-28 09:38:24 följande:
Hej
Jag har läst så många forum i 7 år. Jag trodde att jag inte behövde skriva av mig för att jag klarar vår situation på annat sätt. Jag o min man har kämpat i 7 år. Jag va 25 då jag fick endimentrios o opererades för det. Blev inkastad i hela ivf historien direkt därefter eftersom läkaren tyckte att det va lika bra. Vi gjorde alla tester och startade behandlingen. Allt såg så bra ut, inga fel på mig eller min man. Massa fina ägg av högsta kvalité o jag mådde galant under hela behandlingen. Jag va exemplarisk person att genomgå detta på eftersom allt flöt på o jag höll mig positiv. Men aldrig blev det några plus. 6 ivf har vi gjort totalt men inte ens i närheten av ett plus. För varje misslyckat försök har jag brutits ner mer o mer. När vi startade resan var alla mina vänner singlar i stort sätt. Nu har 6 av mina närmsta 1-2 barn var. Våra syskon har hunnit få barn. Varje jul, födelsedag o bröllopsdag är en jobbig upplevelse. Jag vill inte bli påmind om vilket jävla år vi är inne på utan att det blivit nått barn denna gång heller. För 2 mån sen plussade jag, helt naturligt o oväntat. Den lyckan fick vi uppleva i 5 dgr sen fick jag missfall i vecka 6. Min värld rasade ner kändes det som. Jag va så tacksam för plusset men så olycklig över att det inte gick hela vägen. Ingen på mitt jobb vet om detta. Har alltid klarat av att jobba och hantera situationen så bra för jag är rätt så stark av mig. Men smärtan finns där ändå. Just nu är jag livrädd för att jag för alltid ska leva med en önskan, för att minnet av de 5 mest underbara dagarna i mitt liv bara ska förebli ett minne. Jag försöker minnas varenda sinnesstämning under de dagarna. Jag svävade på moln. Min man hade ett ständigt leende på läpparna. Våra föräldrar o syskon va så glada. Vi kunde inte hålla oss, vi ville dela med oss direkt. Deras stöd har varit så skönt nu efter men det gör ändå så ont. Minns de 5 dagarna som så bekymmerslösa o lätta. Jag sov lycklig o vaknade lycklig. Hade inga bekymmer i huvudet. Blir det inga barn så tror jag inte att adoption är ett alternativ. Orkar ej gå igenom detta. Jag har en fantastisk man stöttat men det är ingen annan än jag som bör på min sorg. Jag känner mig så ensam i sorgen. Jag har haft bekanta kring mig som oxå kämpat i ngr år men nu har de alla lyckats få barn. Jag är glad för deras skull men för varje sån graviditet har jag känt mig längre bak i kön. Känner mig lämnad ensam på en klippkant. Vad ska det bli av mig av oss av vårt hopp? Jag vet inte om jag vill leva hela mitt liv genom att hoppas på den studen. Det är inte hållbart. Vi är lyckliga i förhållandet, vi reser mkt, träffar folk o är glada. Men i mina tankar är jag ensam o periodvis väldigt olycklig. Jag tror inte att någon orkar läsa det jag skrivit för det va nog mer som terapi för min egen del denna soliga lördag morgon. Ibland önskar jag att man kan lämna mobilnr o bara ringa upp nån som känner precis på samma sätt. Skulle va så skönt.
Ta hand om er alla kämpande par ??
Jag förstår precis dina känslor. Som du säger.... Att alla bar barnlösa i ens närhet från början och nu har alla barn utom vi. Och att storhelger Är fruktansvärt jobbiga rent psykiskt... Mina brukar gå ut på att ta sig igenom dem utan några tårar... Vi fick beskedet direkt att min sambo inte kan bli pappa då han saknar spermieproduktion. Vilket känns förjävligt rent ut sagt... Så otroligt orättvist. Jag önskar att vi åtminstone hade haft något att försöka med. Hos oss finns det inte ens en chans eller ett hopp. Det är helt stopp. Vi funderar istället på donation. Är det något ni också kanske kan tänka er? Kram