LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

Hej,
jag hoppar in här då rubriken stämde in så bra! LESS

Jag inser när jag läser runt att det finns många som har försökt mycket längre än oss, jag ser inte mig själv som någon som är ofrivilligt barnlös, det skulle bara inte hända mig. Men nu står vi här över 2,5 år senare och fortfarande ingen bebis. tror jag har fått 10 gravidbesked av nära vänner/familj sedan vi började försöka. Man vill bara skrika rakt ut att det är våran tur nu!!

Jag är också, som någon skrev här uppe, väldigt öppen med mina vänner. Det har hjälpt massor att inte behöva hålla god min jämt. När alla ska träffas med barn är det förståeligt om vi inte vill vara med. Jag tycker om mina kompisars barn massor, men när alla träffas och alla har barn känner man sig utanför, även om det inte alls är deras mening :(.

Jag har idag ett stort dilemma, kanske någon har nåt tips?

Jag och min sambo umgicks jättemkt med hans barndomskompis och hennes kille. Vi blev jättebra kompisar hon och jag, och umgicks väldigt mycket även med ett tredje par. Vi 6 gjorde allt tillsammans och hade så himla kul. Vi pratade mycket om att skaffa barn, jag "tjatade" 1 år på min kille innan han kände sig redo, den här kompisen och hennes kille började försöka strax efter oss. Vi pratade ganska mycket, peppade varandra när det inte blev något. De blev gravida efter ca 6 månader. Sen dess har hon/dom inte frågat en enda gång hur det går för oss. Nu är deras flicka 1,5 år och vi har i princip ingen kontakt längre. Jag blir inte ofta besviken, men på dessa personer är jag så himla besviken/ledsen att jag inte vet vad jag ska göra. Jag har övervägt att prata med henne men är rädd att hon ska komma med något motargument som vänder det här mot oss, att det är vi som dragit oss undan.
Jag har som sagt jättemånga vänner som fått barn och vi har fortfarande en jättefin kontakt. Jag vet inte vad det här paret tänker, vågar de inte fråga oss hur det går för att de inte tror att vi vill prata om det? Men när det har gått så lång tid och det är helt uppenbart att vi har problem, ställer man inte upp för vänner då? Alla mina andra vänner har varit så himla fina mot mig! Jag känner att jag har gett upp på den vänskapen, men jag har svårt att få ett avslut när jag inte förstå vad som har hänt, varför bryr dom sig inte?

Men till mitt dilemma, ikväll har det tredje kompisparet bjudit hem oss alla på lite fika. Jag får en klump i magen att behöva träffa dom, sågs senast i augusti. Trodde de skulle iaf hinta lite om att de undrade hur det var med oss men det är alltid bara massa glada miner så det är även svårt för oss att berätta något när det väldigt tydligt verkar som att de inte vill ha något med vår sorg att göra, kanske måste inse att det inte är riktiga vänner?

Jag överväger att stanna hemma, det är så himla olikt mig att reagera såhär, jag är några dagar innan bim på min första pergotime-kur, så jag gissar att mina känslor är lite utanpå. Så sjukt nervös över hur jag ska ta den mens som förmodligen dyker upp om någon dag...

Jag håller med om att det är jobbigt med för många frågor, men vi har som tur var varit ganska skonade från det.. Det är en på mitt jobb som vet , vi delar kontor så det var bara jobbigare att måste smita iväg och hitta på ursäkter. Nu är en remiss skickad för IVF och det vet varken min kontorskompis eller någon annan på jobbet. Jag vet inte om jag ska berätta, har ett ganska fritt jobb så det är inte självklart att jag måste berätta för att kunna vara borta.

Ni som har berättat på jobbet/inte berättat, hur tänkte ni? Det är ju förstås väldigt individuellt och olika hur nära man är sina arbetskompisar och vilket typ av jobb man har. Det jag känner mest är att jag inte vill att alla ska veta direkt jag får veta att jag är gravid, det skulle jag gärna hålla mellan mig och min sambo första veckorna. Det gäller egentligen alla, både vänner och familj (förutom några enstaka som jag skulle ringa direkt:) ). Men det kanske är svårt när det gått så långt som att det blir IVF.

Jag förstår att det känns tungt att träffa de som har barn, men det måste vara väldigt sorgligt att bryta med alla i sin närhet :( Jag vill inte låta hård, men försök att tänka att det inte finns ett max-antal barn som får komma till denna värld, att de får barn påverkar inte eran möjlighet att få barn. Berätta hur du känner så kanske ni kan umgås utan barn om det känns lättare.

Så gör jag med mina vänner, jag träffar barnen när jag orkar (Älskar barn så blir oftast glad av att vara med dom) men i vissa perioder orkar jag inte och då säger jag det till mina vänner så när vi väl ses träffas vi utan barn, och de försöker, så gott det går, att inte prata barn, vakna nätter och potträning. Ibland kommer jag hem och gråter för att det har blivit för mycket barn-snack. Men i slutänden är det ändå värt det, för mig. Skulle aldrig klara av det här utan vänner och familj.

I min vänskapskrets har vi alltid trott att jag skulle vara först med barn. Många vänner var inte alls inne på att skaffa barn när vi började försöka, jag kunde inte alls förstå hur de kunde vänta, vad är det att vänta på? Vi är 8 tjejer i mitt gamla tjejgäng och nu har alla utom en (som bor i Australien) barn. Det är jättetungt när de berättar att de är gravida och jag har tänkt många gånger om det är värt det. Lättare att bara skita i allt, men det slutar alltid med att jag saknar tjejerna så för mig har det blivit lättast att vara helt öppen med mina känslor.

Så känner jag också, gravida och bebisar är jobbigast. Jag är alltid jättenervös när jag ska träffa kompisars nyfödda, man vill ju vara glad för deras skull men man måste få känna som man känner också.

Min bror har två barn, men de är stora nu 10 och 11 år. Så där har jag aldrig behövt "jämföra" mig. De är 8 år äldre än mig också så det var naturligt att de fick barn så mycket tidigare.

Känner igen mig att man inte riktigt vågar hoppas att IVF ska fungera. Jag börjar min första behandling imorgon! Har inte bestämt mig om jag ska berätta eller inte, det är just det där att jag vet att de kommer och bli glada och hoppfulla, jag är väl också det, men det känns som att de inte förstår att man ändå är orolig och att man inte kan ta ut något i förskott. Man har blivit besviken så många gånger tidigare..

Ja det är jobbigt det där med alkohol, om man kör bil kan man ju alltid skylla på det. Annars har jag faktiskt hällt över alkoholfritt vin i en flaska någon gång, men det blir ju jobbigt om någon vill bjuda ;)

Min kompis sa till oss att hon hade fått en bakterie på jobbet (sjuksköterska) och åt penicillin för det, vi gick på det allihopa:)

Alla som vet att vi ska göra IVF tror att vi ka sätta igång till hösten, vi trodde att det skulle bli så. Men nu hinner vi med ett försök innan sommaren så jag har ju verkligen ett läge att bara spela vidare på att det blir till hösten. Däremot om det misslyckas så kommer jag nog behöva stöd, usch. vill inte ens tänka så långt.

jag är bara jag: Jag tycker att det låter som att du har helt fel människor runt dig. Jag skulle aldrig umgås med någon som får mig att må dåligt. Men om man mår så dåligt att man får panik och vill spy av gravida borde man kanske gå och prata med någon. Det gjorde jag i början när vi började förstå att vi inte hade så lätt att få barn.

Jag har mått riktigt dåligt också, lyckades hålla skenet uppe medan mina vänner berätta om graviditeter men kraschade så fort jag blev själv/var med min sambo. Fick panik! Man ska inte behöva må så!! När jag gick och pratade med en kurator (eller vad hon då var) så hjälpte hon mig att förstå att det finns andra fina saker i livet, men man känner verkligen inte det när man är mitt uppe i det, jag vet!

Vi skaffade en hund, som jag inte alls tyckte om när han kom, jag var så nere så jag kunde inte se positivt på något. Men på något sätt har jag lyckats komma ur det. Våran hund är det finaste vi har och vi har något annat att fokusera på. Konstigt nog så är jag ändå rätt lycklig nu, även om jag lever i min största sorg. Vi får se hur allt känns om IVFen inte fungerar, jag är medveten om att det fortfarande kan vara flera år innan vi får barn. Men det går inte att fokusera på det.