Och DÄR gick första IVF´n åt helsike! Idag kom den kära tant röd på besök, IGEN! Efter 4,5 års "hemma-verkstad", 3 misslyckade inseminationer och nu en misslyckad IVF är framtidstron helt förlorad. Jag har gått sönder...
Usch, idag är en sån där dag när man bara vill krypa under täcket och stanna där för alltid :( Har fullständigt tappat tron på IVF-karusellen och idag fick jag veta att ännu en utav små-kusinerna gravid... När i helvete är det min tur?!
Skriver av mig lite...
testade i tre månader med stickor för att hålla koll på ägglossningen...inget utslag.
utredning visar dock att jag har ägglossing och läkaren säger att jag ska sluta testa mig då det stressar mig, och ha regelbunden sex...Ja för det är ju så lätt:S
Snälla någon - skjut mig!!! Ruvardag 9 efter FET har haft mensvärk hela dagen så där gick det åt skogen... Dessutom fick jag idag de underbara nyheterna att våra vänner väntar sitt 2:a barn. Jippie! Grattis till dem, det är ju så jäkla kul att klistra på sig ett leende och spela glad för alla andras skull även om det aldrig blir ens egen tur och man mest bara vill dö. Sån fruktansvärt dålig dag, önskar att jag aldrig gått upp, tur det är läggdags snart igen.
Jag förstår att det känns tungt att träffa de som har barn, men det måste vara väldigt sorgligt att bryta med alla i sin närhet :( Jag vill inte låta hård, men försök att tänka att det inte finns ett max-antal barn som får komma till denna värld, att de får barn påverkar inte eran möjlighet att få barn. Berätta hur du känner så kanske ni kan umgås utan barn om det känns lättare.
Så gör jag med mina vänner, jag träffar barnen när jag orkar (Älskar barn så blir oftast glad av att vara med dom) men i vissa perioder orkar jag inte och då säger jag det till mina vänner så när vi väl ses träffas vi utan barn, och de försöker, så gott det går, att inte prata barn, vakna nätter och potträning. Ibland kommer jag hem och gråter för att det har blivit för mycket barn-snack. Men i slutänden är det ändå värt det, för mig. Skulle aldrig klara av det här utan vänner och familj.
I min vänskapskrets har vi alltid trott att jag skulle vara först med barn. Många vänner var inte alls inne på att skaffa barn när vi började försöka, jag kunde inte alls förstå hur de kunde vänta, vad är det att vänta på? Vi är 8 tjejer i mitt gamla tjejgäng och nu har alla utom en (som bor i Australien) barn. Det är jättetungt när de berättar att de är gravida och jag har tänkt många gånger om det är värt det. Lättare att bara skita i allt, men det slutar alltid med att jag saknar tjejerna så för mig har det blivit lättast att vara helt öppen med mina känslor.
En av årets bittraste dagar... Mors dag... Vissa av oss kanske aldrig kommer att få bli firade denna dag... Känns ungefär lika jobbigt som att jul efter jul, midsommar efter midsommar osv vara den enda i bekantskapskretsen utan barn. Livet är så fruktansvärt orättvist.
Själv tycker jag julen är värst...Hela familjen samlas med barn och sina perfekta liv.Fyfan har redan ångest bara jag tänker på det.
Ibland vill jag bara köpa något litet till bebis...Nån liten body eller så
Men mår så jävla dåligt av att tänka på det också.
Hur tänker ni?
Fröken fegis jag känner igen så mkt av det du skriver. Morsdag var riktigt jobbig eftersom man undrar om man någonsin kmr bli mamma. Jag grattade min 7 år yngre kusin på sin första morsdag men samtidigt hade jag lust att brista ut i gråt.
Jag förstår dig precis. Av mina 7 bästa vänner har 6 fått barn o de är inne på omgång 2-3. Ingen av de hade ens ett förhållande när vi blev tillsammans. När man tänker utifrån såna tidsperspektiv blir det jobbigt. Nu vet alla mina vänner om vår situation o de är helt underbara. Jag har inte upplevt det jobbigt att vara kring barn. Men det är tufft att känna att man hamnar längre o längre ifrån de och längre bak i ledet på det som är naturligt. Vet de på ditt jobb om er längtan? Ingen på jobbet vet. Har ej orkat prata med de. Men funderar inbland att berätta för några. Vill nog komma i kontakt med kurator eller liknande. Har du testat det? Hjälper det?