Hoppar in här. Vi är också ofrivilligt barnlösa. Och men de sagt menar jag att det tom är lönlöst att försöka för vår del. Vi fick diagnosen "inga spermier". Känns som att min framtid suddades ut på två sekunder. Vad ska man nu göra med sitt liv?
Hej
Jag har läst så många forum i 7 år. Jag trodde att jag inte behövde skriva av mig för att jag klarar vår situation på annat sätt. Jag o min man har kämpat i 7 år. Jag va 25 då jag fick endimentrios o opererades för det. Blev inkastad i hela ivf historien direkt därefter eftersom läkaren tyckte att det va lika bra. Vi gjorde alla tester och startade behandlingen. Allt såg så bra ut, inga fel på mig eller min man. Massa fina ägg av högsta kvalité o jag mådde galant under hela behandlingen. Jag va exemplarisk person att genomgå detta på eftersom allt flöt på o jag höll mig positiv. Men aldrig blev det några plus. 6 ivf har vi gjort totalt men inte ens i närheten av ett plus. För varje misslyckat försök har jag brutits ner mer o mer. När vi startade resan var alla mina vänner singlar i stort sätt. Nu har 6 av mina närmsta 1-2 barn var. Våra syskon har hunnit få barn. Varje jul, födelsedag o bröllopsdag är en jobbig upplevelse. Jag vill inte bli påmind om vilket jävla år vi är inne på utan att det blivit nått barn denna gång heller. För 2 mån sen plussade jag, helt naturligt o oväntat. Den lyckan fick vi uppleva i 5 dgr sen fick jag missfall i vecka 6. Min värld rasade ner kändes det som. Jag va så tacksam för plusset men så olycklig över att det inte gick hela vägen. Ingen på mitt jobb vet om detta. Har alltid klarat av att jobba och hantera situationen så bra för jag är rätt så stark av mig. Men smärtan finns där ändå. Just nu är jag livrädd för att jag för alltid ska leva med en önskan, för att minnet av de 5 mest underbara dagarna i mitt liv bara ska förebli ett minne. Jag försöker minnas varenda sinnesstämning under de dagarna. Jag svävade på moln. Min man hade ett ständigt leende på läpparna. Våra föräldrar o syskon va så glada. Vi kunde inte hålla oss, vi ville dela med oss direkt. Deras stöd har varit så skönt nu efter men det gör ändå så ont. Minns de 5 dagarna som så bekymmerslösa o lätta. Jag sov lycklig o vaknade lycklig. Hade inga bekymmer i huvudet. Blir det inga barn så tror jag inte att adoption är ett alternativ. Orkar ej gå igenom detta. Jag har en fantastisk man stöttat men det är ingen annan än jag som bör på min sorg. Jag känner mig så ensam i sorgen. Jag har haft bekanta kring mig som oxå kämpat i ngr år men nu har de alla lyckats få barn. Jag är glad för deras skull men för varje sån graviditet har jag känt mig längre bak i kön. Känner mig lämnad ensam på en klippkant. Vad ska det bli av mig av oss av vårt hopp? Jag vet inte om jag vill leva hela mitt liv genom att hoppas på den studen. Det är inte hållbart. Vi är lyckliga i förhållandet, vi reser mkt, träffar folk o är glada. Men i mina tankar är jag ensam o periodvis väldigt olycklig. Jag tror inte att någon orkar läsa det jag skrivit för det va nog mer som terapi för min egen del denna soliga lördag morgon. Ibland önskar jag att man kan lämna mobilnr o bara ringa upp nån som känner precis på samma sätt. Skulle va så skönt.
Ta hand om er alla kämpande par ??
Jag är så ny i detta jämfört med många andra. Har precis kommit till att klassas som ofrivilligt barnlös. Försökt ett år. Kanske är det ingenting? Jag gråter ändå förtvivlat varje gång jag får min mens. Jag som hade alla förutsättningar. Började när jag var 27. Varken för tunn eller för tjock. Aldrig rökt. Tränar regelbundet. Äter relativt sunt. Tagit vitaminer. Sovit regelbundet och tillräckligt. Inga kända kroniska sjukdomar. I början var jag så hoppfull. Nu börjar det kännas svart, så fruktansvärt orättvist. Ändå kommer det lilla hoppet varje månad, och jag blir besviken gång på gång. Och det finns ingen att prata med.
"Du har inte försökt så länge, det kommer snart". Det är väl skit samma att det inte är så länge? Det gör ont ändå!
"Ibland tar det tid". No shit? Not helping...
"Du måste slappna av, så kommer det" alt "Tänk inte så mycket på det". Hur i helvette lyckas jag slappna av? Hur stänger jag av min längtan att skaffa barn?
Och överallt runtomkring ploppar gravidmagarna upp. "Vi tänkte inte så mycket på det, och lyckades direkt". Mina vänner har blivit gravida på 1-3 försöket. Här står jag med 12 misslyckade försök. Och alla som börjar förvänta sig att det ska bli något. Svärmor som vill ha barnbarn. Släktingar som skänker utväxta kläder och saker. "Ni har ju hus, och ni ska gifta er, så nu kommer väl barnen snart".
Tänk om det är mig det är fel på. Tänk om medicinerna jag tog för 4 år sedan förstört något. Tänk om någon av medicinerna jag jobbar med på jobbet skadat något. Tänk om jag har endometrios som min syster. Tänk om jag inte kan få barn. Tänk om kombinationen av mig och den jag älskar inte kan generera barn. Tänk om det är för att jag längtar så mycket och tänker för mycket på det.
Vi ska påbörja utredning nu. Någon som kan rekommendera någon i Lund/Malmö trakten? Jag är villig att köra för att komma till ett bra ställe. Är så rädd att inte bli tagen på allvar. "Försök lite till". "Du är så ung".
Vet att det blev långt. Ville bara dela med mig med någon som förstår min smärta. Och som förstår att det gör jätteont fastän man "bara" försökt 1 år. Att ha misslyckats med det som är "meningen med livet". Jag är så trött redan nu. Rädd för vad en utredning hittar eller inte hittar. Och ändå finns hoppet där. Det jävla hoppet.
Så känner jag också, gravida och bebisar är jobbigast. Jag är alltid jättenervös när jag ska träffa kompisars nyfödda, man vill ju vara glad för deras skull men man måste få känna som man känner också.
Min bror har två barn, men de är stora nu 10 och 11 år. Så där har jag aldrig behövt "jämföra" mig. De är 8 år äldre än mig också så det var naturligt att de fick barn så mycket tidigare.
Känner igen mig att man inte riktigt vågar hoppas att IVF ska fungera. Jag börjar min första behandling imorgon! Har inte bestämt mig om jag ska berätta eller inte, det är just det där att jag vet att de kommer och bli glada och hoppfulla, jag är väl också det, men det känns som att de inte förstår att man ändå är orolig och att man inte kan ta ut något i förskott. Man har blivit besviken så många gånger tidigare..