LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!
Jag är så ny i detta jämfört med många andra. Har precis kommit till att klassas som ofrivilligt barnlös. Försökt ett år. Kanske är det ingenting? Jag gråter ändå förtvivlat varje gång jag får min mens. Jag som hade alla förutsättningar. Började när jag var 27. Varken för tunn eller för tjock. Aldrig rökt. Tränar regelbundet. Äter relativt sunt. Tagit vitaminer. Sovit regelbundet och tillräckligt. Inga kända kroniska sjukdomar. I början var jag så hoppfull. Nu börjar det kännas svart, så fruktansvärt orättvist. Ändå kommer det lilla hoppet varje månad, och jag blir besviken gång på gång. Och det finns ingen att prata med.
"Du har inte försökt så länge, det kommer snart". Det är väl skit samma att det inte är så länge? Det gör ont ändå!
"Ibland tar det tid". No shit? Not helping...
"Du måste slappna av, så kommer det" alt "Tänk inte så mycket på det". Hur i helvette lyckas jag slappna av? Hur stänger jag av min längtan att skaffa barn?
Och överallt runtomkring ploppar gravidmagarna upp. "Vi tänkte inte så mycket på det, och lyckades direkt". Mina vänner har blivit gravida på 1-3 försöket. Här står jag med 12 misslyckade försök. Och alla som börjar förvänta sig att det ska bli något. Svärmor som vill ha barnbarn. Släktingar som skänker utväxta kläder och saker. "Ni har ju hus, och ni ska gifta er, så nu kommer väl barnen snart".
Tänk om det är mig det är fel på. Tänk om medicinerna jag tog för 4 år sedan förstört något. Tänk om någon av medicinerna jag jobbar med på jobbet skadat något. Tänk om jag har endometrios som min syster. Tänk om jag inte kan få barn. Tänk om kombinationen av mig och den jag älskar inte kan generera barn. Tänk om det är för att jag längtar så mycket och tänker för mycket på det.
Vi ska påbörja utredning nu. Någon som kan rekommendera någon i Lund/Malmö trakten? Jag är villig att köra för att komma till ett bra ställe. Är så rädd att inte bli tagen på allvar. "Försök lite till". "Du är så ung".
Vet att det blev långt. Ville bara dela med mig med någon som förstår min smärta. Och som förstår att det gör jätteont fastän man "bara" försökt 1 år. Att ha misslyckats med det som är "meningen med livet". Jag är så trött redan nu. Rädd för vad en utredning hittar eller inte hittar. Och ändå finns hoppet där. Det jävla hoppet.