LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

Känner igen så mycket i alla historier i tråden....

Vi har inte kämpat alls lika länge som många här inne. Jag och min man har försökt bli med barn i 1,5 år och har precis avslutat fertilitetsutredning. De hittade inga fel på någon av oss, vilket såklart var skönt. Särskilt skönt eftersom jag tidigare haft klamydia och var jättenojig att detta skulle försvåra det hela. Men samtidigt.... Vad händer nu liksom? Vi har ställt oss i kö för ivf och tänker kanske göra en insemination nästa månad.

Förutom att jag bara längtar längtar är det två saker jag är så trött på, eller mår dåligt av. Potentiell triggervarning OBS

Dels är det hur det får mig att må... Förutom längtan och den latenta sorgen så har det här verkligen påverkat min självkänsla. Jag har blivit intalad sen jag va liten hur lätt det är att bli gravid, och nu är det inte det för mig. Jag känner mig verkligen misslyckad och okvinnlig och som att när jag pratar med folk om detta (gör det bara med vissa få) så har jag ett stort INFERTIL stämplat i pannan och det känns så... Osexigt typ. Dessutom kan jag liksom inte låta bli att känna att det är ett misslyckande varje gång jag får mens. Även om vi "är två om det" så är det liksom jag som inte blir gravid.. Som är onormal.

Dels detta med att hur folk pratar om barn, både de som vet och inte vet vad vi går igenom. Vi har bara berättat för några få och det har varit blandat hur det gått. Det är inte någon som direkt varit något bra stöd, alla undviker typ ämnet och när det kommer upp så blir de antingen nojiga och typ förstärker oron eller så viftar de bort den. Klart det inte är lätt för dem att veta, men som sagt finns hela denna misslyckandegrejen hos mig som liksom förstärks av detta. Antingen är det en stor hemsk grej att misslyckas eller så är det otänkbart att jag kommer göra det, vilket bara gör att jag tycker det känns jobbigare att det faktiskt är en risk för det.

Har förlorat en nära vän pga detta, eller inte på grund av detta men pga ett "bråk" som var relaterat till detta. Det känns också rätt fail men antar att denna sort kris ställer saker på sin spets på ett sätt som gör att man märket vilka som klarar att stödja en och vilka som faktiskt gör det värre för en.

Har helt missat att svara, är ny här och fattar inte riktigt hur det funkar ??

@kokosboll Skönt att höra att någon känner igen sig! Just det där med att folk inte förstår, och kanske till och med tycker det är obekvämt, gör verkligen att jag känner mig som en alien ibland! Vet inte om det finns någon grupp! Är det någon annan som vet? Beror kanske på var man bor också? Jag bor i Stockholm.

@provi87 Känner igen din frustration! Är inte exakt i din situation men överhuvudtaget är det så vidrigt att det här med barnalstrandet är så tätt sammanvävt med liksom ALLT i vardagslivet. För mig har det verkligen gått i perioder, i början var jag jättenitisk, sen när det gått ett tag tänkte jag skitsamma det funkar ju ändå inte, för att sen ha gått tillbaka till att va nitisk till att tänka skitsamma... Och så ska man utöver det få någon annan att sköta sig med... Äh det är verkligen jobbigt