• Butterfly32

    LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

    Hej

    Jag har läst så många forum i 7 år. Jag trodde att jag inte behövde skriva av mig för att jag klarar vår situation på annat sätt. Jag o min man har kämpat i 7 år. Jag va 25 då jag fick endimentrios o opererades för det. Blev inkastad i hela ivf historien direkt därefter eftersom läkaren tyckte att det va lika bra. Vi gjorde alla tester och startade behandlingen. Allt såg så bra ut, inga fel på mig eller min man. Massa fina ägg av högsta kvalité o jag mådde galant under hela behandlingen. Jag va exemplarisk person att genomgå detta på eftersom allt flöt på o jag höll mig positiv. Men aldrig blev det några plus. 6 ivf har vi gjort totalt men inte ens i närheten av ett plus. För varje misslyckat försök har jag brutits ner mer o mer. När vi startade resan var alla mina vänner singlar i stort sätt. Nu har 6 av mina närmsta 1-2 barn var. Våra syskon har hunnit få barn. Varje jul, födelsedag o bröllopsdag är en jobbig upplevelse. Jag vill inte bli påmind om vilket jävla år vi är inne på utan att det blivit nått barn denna gång heller. För 2 mån sen plussade jag, helt naturligt o oväntat. Den lyckan fick vi uppleva i 5 dgr sen fick jag missfall i vecka 6. Min värld rasade ner kändes det som. Jag va så tacksam för plusset men så olycklig över att det inte gick hela vägen. Ingen på mitt jobb vet om detta. Har alltid klarat av att jobba och hantera situationen så bra för jag är rätt så stark av mig. Men smärtan finns där ändå. Just nu är jag livrädd för att jag för alltid ska leva med en önskan, för att minnet av de 5 mest underbara dagarna i mitt liv bara ska förebli ett minne. Jag försöker minnas varenda sinnesstämning under de dagarna. Jag svävade på moln. Min man hade ett ständigt leende på läpparna. Våra föräldrar o syskon va så glada. Vi kunde inte hålla oss, vi ville dela med oss direkt. Deras stöd har varit så skönt nu efter men det gör ändå så ont. Minns de 5 dagarna som så bekymmerslösa o lätta. Jag sov lycklig o vaknade lycklig. Hade inga bekymmer i huvudet. Blir det inga barn så tror jag inte att adoption är ett alternativ. Orkar ej gå igenom detta. Jag har en fantastisk man stöttat men det är ingen annan än jag som bör på min sorg. Jag känner mig så ensam i sorgen. Jag har haft bekanta kring mig som oxå kämpat i ngr år men nu har de alla lyckats få barn. Jag är glad för deras skull men för varje sån graviditet har jag känt mig längre bak i kön. Känner mig lämnad ensam på en klippkant. Vad ska det bli av mig av oss av vårt hopp? Jag vet inte om jag vill leva hela mitt liv genom att hoppas på den studen. Det är inte hållbart. Vi är lyckliga i förhållandet, vi reser mkt, träffar folk o är glada. Men i mina tankar är jag ensam o periodvis väldigt olycklig. Jag tror inte att någon orkar läsa det jag skrivit för det va nog mer som terapi för min egen del denna soliga lördag morgon. Ibland önskar jag att man kan lämna mobilnr o bara ringa upp nån som känner precis på samma sätt. Skulle va så skönt.

    Ta hand om er alla kämpande par ??

  • Butterfly32

    Är så ledsen, vi skulle försöka oss på ivf försök nr 7 med frysta blastocyst men pga min endometrios som har växt till sig o blivit gigantisk kan vi ej försöka. Nu ska jag behandlas med sprutor för att se om de kmr bli mindre. I dagsläget är de så stora att jag ej får någon ägglpssning. Men som jag uppgivet sa till läkaren, har vi väntat i 7 år på att bli gravida kan jag lika gärna vänta 3 månader till o se efter behandlingen.

    Jag känner mig på ruta 1 igen men jag billionte nedslås helt av detta. Livet måste fortgå. Det är riktigt tufft vissa dagar men på något konstigt sätt hittar man kraft.

    Skönt att ni finns o jag hoppas innerligt att var o en lyckas en vacker dag

  • Butterfly32

    Fröken fegis jag känner igen så mkt av det du skriver. Morsdag var riktigt jobbig eftersom man undrar om man någonsin kmr bli mamma. Jag grattade min 7 år yngre kusin på sin första morsdag men samtidigt hade jag lust att brista ut i gråt.

  • Butterfly32

    Jag förstår dig precis. Av mina 7 bästa vänner har 6 fått barn o de är inne på omgång 2-3. Ingen av de hade ens ett förhållande när vi blev tillsammans. När man tänker utifrån såna tidsperspektiv blir det jobbigt. Nu vet alla mina vänner om vår situation o de är helt underbara. Jag har inte upplevt det jobbigt att vara kring barn. Men det är tufft att känna att man hamnar längre o längre ifrån de och längre bak i ledet på det som är naturligt. Vet de på ditt jobb om er längtan? Ingen på jobbet vet. Har ej orkat prata med de. Men funderar inbland att berätta för några. Vill nog komma i kontakt med kurator eller liknande. Har du testat det? Hjälper det?

  • Butterfly32

    Vad tråkigt att höra Jag är bara jag.

    Men vad gjorde läkarna annorlunda den här gången mot andra gånger?

  • Butterfly32

    Jag har gjort 7 ivf och ingen graviditet. Blev spontant gravid en gång men fick missfall i V6.

    Nu väntar jag in min nästa mens för frysåterföring av blastocyst. Har bett om glue, men har ni tips på vad som skulle kunna göras?

  • Butterfly32

    Hej på er

    Jag har skrivit tidigare i den här tråden. Jag o min man försökte i 8 år och gjorde 7 eller 8 ivf försök där det aldrig fäste. Hade lyckats bli gravid 1 ggn naturligt men slutade i missfall V6. Allt ni skriver o känner har vi varit med oss. Jag såg ingen mening med livet längre. Var så tyngd o kände mig ensammast i världen. Alla kompisar har barn, var tom inne på omgång 2 och 3. De va singlar när vi började försöka.

    Vi gjorde ett sista fryst försök med blasctocystblastocyst i februari o vi lyckades för första ggn. Jag är gravid i v22 nu och kan inte förstå att detta händer oss. Det va sånt som hände andra men aldrig att vi skulle få uppleva det.

    Jag provade allt inför denna återföring o jag tror att mkt hjälpte. Vill dela med mig ifall nån är intresserad av att försöka. Innan återföringen bad jag om immunnedsättande medicin. Om man misstänker att man har ett bra immunförsvar kan det ibland stöta bort fostret för kroppen tror att det är något virus som måste bort.

    Började med akupunktur före och under de 12 första veckorna. I början gick jag 2 ggn/veckan. Det lugnade ner mig o fick mig att slappna av. Men akunpunktur hjälper till vid ivf. Finns många kliniker utomlands som alltid rekommenderar det. Jag åt blodförtunnande (trombyl) i 12 veckor. Jag bad kliniken om glue (lim) vid återförandet. Och de kan även sticka hål i äggskalet innan återföring eftersom vissa aldrig lyckas kläckas och fästas de första dagarna. Vi har alltid fått tillbaka toppägg men aldrig lyckats förrän vi testade allt detta. Sedan tror jag på högre makter och ödet o tänker att det var vår tur denna gång. Jag fick höra fr läkarna att det inte är nån idé att göra fler försök men jag vägrade ge mig.

    Jag önskar ingen en sån tuff resa och vill hjälpa all som är i den hemska sistsen

    Jag vill verkligen att ni ska lyckas o det kmr säkert gå bra för er men håll ut, det är så värt det. Men samtidigt är förhållandet det vikigaste. Skulle aldrig vilja göra detta på bekostnad av mitt förhållande. Det är lönlöst att vara gravid men inte ha kärleken till sin partner. Så ta hand om varandra under processen. Det underlättar.

Svar på tråden LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!