LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!
Så skönt ändå att läsa allas historier och inse att det inte bara är man själv som har motgångar på detta området. För mig känns det lite så ibland, då alla i min familj fått barn direkt och aldrig fått missfall, och många av mina kompisar är gravida eller har barn.
Vi har försökt i ca 2 år nu. Först trodde jag det skulle gå direkt då man ju alltid fått höra typ att man blir gravid direkt man har oskyddat sex när man var ung och så, men inget hände och inget hände. Till slut påbörjade vi utredning i höstas. De hittade inga fel på någon av oss, tvärt om såg allt strålande ut. Vi blev iaf klara för IVF och fick komma till en privat klinik via vårdgarantin. Vi träffade dem i december och skulle börja direkt efter jul, men då blev jag plötsligt spontangravid. Blev förstås strålande glad.
Allt gick bra och jag mådde bra och hade tydliga symptom osv, men i v 13 fick jag en liten blödning och lite molvärk, samt kräktes. Efter något dygn åkte jag in till gynakuten och de såg att fostret hade varit dött sedan v 9. Trodde jag skulle gå sönder av sorg.
Efter skrapning och lite återhämtning började vi försöka på egen hand igen. Vi kände oss ändå ganska hoppfulla, det hade ju gått en gång och kanske hade kroppen fattat nu vad den skulle göra. Vi bestämde att försöka sommaren ut, men redan efter tre misslyckade försök var hoppet borta och orken med. Vi kontaktade IVF-kliniken och de tog emot oss direkt och påbörjade behandling.
Jag tog ut ägg i tisdags, var lite orolig att det skulle vara få ägg, då en del verkade ha avstannat i växandet på senaste ultraljudet, så döm om min och läkarnas förvåning då de fick ut 21 ägg!
Dock sa de att de var oroliga för överstimulering så de visste inte om de ville sätta tillbaka något. Gick och nojade i två dygn, ville inte alls vänta till efter deras sommaruppehåll med att få tillbaka ett embryo!
Idag var jag tillbaka och de kollade mig och tyckte att det ändå såg bra ut så de satte tillbaka ett litet tjusigt embryo. 15 stycken hade blivit befruktade så vi hoppas nu att några klarar sig till frysen.
Så nu ligger jag här och "ruvar", haha. Vet inte om jag vågar känna mig hoppfull, jag vet att jättemånga lyckas på första (eller andra eller tredje) försöket, men har fått nån sån där uppgiven känsla att det aldrig kommer gå. Jag vet att det är fånigt, att andra har varit genom ännu värre grejer och haft sämre förutsättningar och ändå lyckats, men det känns lite så. Jag fyller 34 i år och det är ju inte så farligt, men det känns ändå som att åren tickar på så snabbt.
Nåja, hoppet är det sista som överger än. Vi har också tänkt gifta oss i sommar om detta embryo inte behagar fästa, så att vi kan ställa oss i adoptionskö sedan, som en slags backup-plan.
