LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

Hej!

Jag vet inte riktigt om jag passar in i tråden, för jag och min sambo har "bara" försökt sedan december 2014 och har precis ställt oss i kö för utredning (som vi inte får komma på förrän tidigast i slutet på året). Men samtidigt är jag less på ofrivillig barnlöshet. Speciellt när allt man ser är gravidmagar och alla vänner och släktingar (både yngre och lika gamla) blir gravid bara sådär. "Nej det var inte alls planerat". Och så kan jag inte ens vara glad för deras skull. Jag ser bara svart och tycker att livet är så himla orättvist!

Samtidigt frågar föräldrar, kollegor och ytliga bekanta om det inte börjar bli dags. "Ni är ju ändå 27 år gamla och har ert stora hus". Ja men för i helvete, tänker man. Vi försöker ju!!!! Jag har alltid tänkt att det skulle gå så himla lätt att bli gravid. Ett försök utan skydd och så fanns det en bebis. Riktigt så enkelt visade det ju sig inte vara. Så hela min bild av hur vi skulle bli gravida och sedan bjuda hem våra föräldrar på middag där vi skulle ta en kopia av ultraljudsbilden och lägga i ett kuvert under deras tallrikar som en överraskning... Ja, hela den bilden känns så extremt långt borta. Jag vill heller inte vara så öppen med att vi har svårt att bli med barn, då jag var väldigt öppen med att vi försökte i början. Nu säger jag bara att vi inte försöker längre och att vi istället ska fokusera på att resa och göra annat.

Allt känns skitjobbigt och därför är det så skönt att läsa i denna tråden att det är okej att vara ledsen för att det inte går. Jag ska försöka få en tid på en privat klinik så snart som möjligt, för denna väntan tar kål på mig. Är det någon som har erfarenhet av Linnéamottagningen i Växjö får ni gärna skicka ett privat meddelande till mig. Bor du i närheten av Växjö får du gärna höra av dig också. Skulle vara skönt att prata med någon över en fika som sitter i samma båt.

Vi började försöka i december 2014. Än har i det hänt. I förra månaden fick vi komma på vårt första besök på linneamottagningen i Växjö. Vi fick lite information och jag fick komma tillbaka när jag skulle ha min ägglossning.

Jag åkte dit och besima gjorde vul och såg en äggblåsa på 18mm. Jag kände att hoppet växte. Jag hade faktiskt iaf EN äggblåsa i bra storlek på dag 13! Vi fick rådet att mysa dagarna efter mitt besök och jag tänkte att nu måste det väl ändå ta sig. Vi har nog bara försökt under fel dagar och min ägglossning är nog senare än vad jag trott.

Nu sitter jag här BIM+1 och vips så kommer mensen som på beställning. Jag kände verkligen att något var annorlunda denna gången. Jag har haft menskänningar i flera dagar utan någon mens i sikte. Oftast känner jag bara av det ett par timmar innan mensen kommer. Jag har varit extra trött och yr och känt mig allmänt olustig. Jag trodde verkligen på en graviditet nu. Jag trodde att det äntligen skulle ta sig. Jag vill bara skrika rakt ut och jag vill inte se fler barndomsvänner med sina nyfödda bebisar! Jag orkar inte mer...

Ska ringa linneamottagningen sen och boka in en ny tid. Åh, jag vill verkligen att det ska gå nu.

/Wishfulthinking

Vi har inte påbörjat någon behandling ännu utan jag har bara varit på mitt första besök. Besima sa att det tar ungefär tre månader för oss innan hon kan säga vad/om något är fel.

Jag har fått ett väldigt bra första intryck av Besima. Men det är tråkigt att ni känner att ni inte fick någon vidare hjälp av henne. Jag hoppas att det funkar bättre för oss, men det kan bara tiden utvisa.

Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter! <3
Hur har det gått för er efter ni var i Malmö?

Hej tjejer!

Nu har jag enbart skummat igenom tråden och inte läst alla inlägg men jag bara känner att Dansars beskrivning i trådstarten stämmer så in på oss. Vi har försökt sen början av 2014 så vi har inte heller hållit på så länge men vi har haft sån otur sedan start känns det som. Allt som kan gå fel under våra IVF har gått fel. Vi har lyckats på naturligt väg också men fått tidiga ,missfall. Runtomkring oss blir folk gravida så fort de har börjat försöka. Både dem som har gjort IVF och dem som försöker vanligt tycks bli gravida på första försöket. 

Överallt postas det ultraljudsbilder, nyfödda bebisar, bebisar som ligger och ler och tittar in i kameran..Ja häromdagen fick jag en halv hysterisk utbrott då en en bekant gnällde på FB över allt hon inte kunde göra (träna, springa, yoga) för att magen nu var i vägen. Jag ville bara skrika!! Vad gnäller du för?!!!?? En annan skulle ge allt för att sitta där men en mage och skulle fullständigt skita i att den var i vägen och bara njuta... JA håller med Dansar om att jag ibland blir rädd för min psykiska hälsa. Den senaste IVF:n gick så dåligt att det har satt djupa spår i oss. Det är lite bättre nu, men det känns fortfarande tomt inombords. Vi har fått rådet att gå vidare med äggdonation om sista försöket vi har i 3-packs inte går heller. Så det känns tungt.

Och vi har inte ens hållit på så länge som många av er härinne har gjort. Ni är alla så starka!

Jag har inte varit inne på familjeliv på säkert två månader nu eller nåt och det första jag ser när jag loggar in är denna tråd. Känns faktisk skönt att någon skapat en sådan tråd då jag, precis som Dansar skriver, kände stort behov att skriva av mig lite med likasinnade.

Tack Dansar för tråden :)

Men jisses och jag som har enbart gjort två :O vilka kämpar ni/du är! Jag har som sagt enbart skummat igenom tråden och nu faktisk läst halva ca. men inte kommit till när du blev aktiv. Vad har hänt? Om du orkar dra igenom det igen vill säg... 

Ja vad ska jag börja? Du får den korta versionen :)

Vi har tagit fyra Pergotimekurer och hela tiden har jag haft en cysta som växer och växer och blockerar hela högra äggstocken. Cystan upptäcktes under en rutinkontroll för ca tre år sedan och gud vet hur länge den varit där innan. Högra äggstocken har inte producerat någon follikel under Pergokurerna, utan det har alltid varit vänster då den högra, som sagt, varit blockerad. Och jag har fått höra att den är normal så INGET har gjorts åt den. Den har inte gått bort som alla gyn och barnmorskor som kollat mig har sagt utan den är kvar där. hursomhelst så har jag faktisk lyckas bli gravid naturligt tre gånger, men gyn räknar inte dessa som graviditeter då mens kommit under femte vecka, missfall är det inte sa hon då, utan försenat mens. 

Vi bestämde oss för att betala egna försök då vi inte orkade stå i landstingskö och då jag närmade mig 40 så visste vi inte ens ifall vi fick. Första IVF gav bara fyra ägg och cystan tömdes innan vi påbörjade den men var så klart tillbaka lika stor igen efter fem dagar med hormoner och blockerade högra äggstock IGEN. Den gav ändå två ägg faktisk och två ägg från vänster. Två ägg blev befruktade men delade sig inte. Ingen ET.

Nästa gång skulle vi köra korta metoden, bara för att testa nåt annat och ICSI. Så efter andra mensdagen körde vi igång och sprutade och nu så kom cystan tillbaka efter fem dagar igen och den första läkaren som gjorde ultraljud räknade den som en vanlig follikel (han kanske inte kollade så noga vad vet jag eller var trött jag var första patient kl 07.00 på morgonen en måndag efter helgen....). Så nästa gång vi var på UL så hade cystan växt ännu mer och på samma äggstock hade en ny cysta bildas, eller ja en follikel som stack iväg och växte mycket fortare än de andra och både cystan och denna "follikel" blockerade min högra äggstock. Det fanns ca 4 follikalr som aldrig fick chans att växa pga detta så endast min vänster äggstock plockades på tre ägg som det blev ISCI på. Två ägg befruktades men delade sig inte :( Ingen ET

Så detta var korta versionen LOL :P jaja som du hör allt som kan gå fel gick fel typ. Så nu har jag faktisk inte så mycket hopp om nästa gång. Varför skulle allt gå bra nästa gång när allt gått så fel alla andra gånger? Jag är otroligt pessimistisk nu och hatar att vara det. Brukar alltid vara den som är glad och som kompisar hör(de) av sig till när dem ville ha råd. Nu orkar jag knappt träffa folk och sitter hemma och blir bara mer och mer bitter. Hatar den personen jag blivit. Bitter och deprimerad :(

Orkar inte heller träffa folk som har bebisar, gravida. Hittar på ursäkter och skyller på allt för att slippa prata och se dessa människor. Gör folk osynliga på FB så fort de blivit gravida och får barn. orkar inte se skrattande bebisar och bilder på magar. det är så hemsk men ja vad gör man. Ser detta som ett slags självförsvar. Jag unnar alla dessa vänner och bekanta deras lycka, men de kan vara lyckliga utanför min vetskap. Kanske när jag blivit starkare kan jag glädjas med dem.....

Sorry för ego och långt svar men kände att jag måste skriva av mig och tack för att du frågade. finns inte så många som frågar mig hur jag mår... Ja mamma och syrran vet så klart... Sambon är en klippa faktisk. Så glad att jag har honom! Men är så rädd att detta ska knäcka oss... :(

Regnbågsdröm, vilken resa ni har haft du och din partner! Att göra så många IVF och få ändå, många ägg men inte lyckas... Så starkt att ni funderar på ett nytt försök! Jag undrar om ni inte har tänkt att vända er till Danmark och då främst Storkkliniken? De har ju IVF för regnbågspar och de gör ju IVF på dessa par och på ensamstående... Fast ni har ju säkert kollat upp detta. De har väl också lite bättre priser för deras trepack-ivf tänker jag? Vi kollade upp alla kliniker som fanns, vi ville till Danmark direkt vet ej varför kändes som om Danmark ligger före i så mycket vad det gäller IVF, forskning, alternativa behandlingar etc. 

Vad är det för utredning man får när man misslyckats med tre IVF:r? till oss har de bara sagt att vi ska nog tanka på äggdonation.... Ingen utredning faktisk...

Vet ej ifall jag ska be om utredning för mina missfall heller då jag har haft tre (tidiga) missfall och misstänker faktisk en fjärde nu förra månaden då mensen var sen med tre dagar och jag kräktes på BIM dagen och var yr, men ja testade aldrig då jag ville vänta en vecka för att inte få falska förhoppningar... Har stenkoll på min ägglossning då jag tempar och kurvan visade att jag haft ÄL på den dagen och ja...  Men mensen kom till slut. De andra gångerna jag har varit gravid har jag testat och fått ett synbart streck på testet....

Angående cystan så ska jag faktisk träffa en specialist nu snart. Fick till slut gå till vårdcentralen och tjata. Jag har tänkt att man kanske skulle operera bort den men fick som svar från min gyn och IVF:kliniken att det kan bli ärrbildningar och detta kan medföra att det blir ännu sämre med ägg på den äggstocken. Så där står man nu och ja den bokstavligen äter hormoner för varje gång jag har fått hormoner, även pergo, så har den växt. En gång lika stor som en tennisboll :( får ju höra att det är normalt och att den inte är farlig men ja. Kan den verkligen inte vara farlig när den växer och aldrig försvinner? Låter skumt tycker jag.... 

Ok, ja klart ni har kollat allt det gjorde vi också. Och jag tänkte på det när ja skrev tidigare inlägg (men skrev det aldrig...) att vi har ju fördelen att ligga hemma och att vi inte behöver tänka på adoption etc. har faktisk gayvänner som har genomgått både inse. och IVF så jag visste om allt detta innan. Man är bara så inne i sin bubbla att man ibland inte inser att man har det, trots omständigheterna, ganska "bra". Har ju också ensamstående vänninor som inseminerat och några som har valt att strunta i barn då de inte hittat en partner och kan inte tänka sig att genomgå allt själva. Jag har ju min sambo som vill ha barn med mig och som ovan sagt. Vi kan ju köra hemmaförsök. Men du har ju många ägg och de blir befruktade och du kommer till ET tycker att det är framgång faktisk! Så nu är det bara för lilla ägget att stanna. Sorry om mitt förra inlägg lät lite korkad, satt på jobb igår men ville skriva dig ett svar. :)

Vi fick faktisk tag i en läkare som översätter recepten, men det tog lite tid så de första gångerna fick vi betala. Och ja f-ck vad det kostar!!!! Går också på maxdos så det blir en del! Får man fråga hur gammal du är? :)

Du får gärna uppdatera om hur det har gått för er!

Ja tanken är Malmö om det går så långt, vilket jag hoppas att det inte gör. Nu ska min sambo iaf lämna spermaprov på måndag i Växjö så kanske vi kan få något svar där, eftersom besima säger att allt ser bra ut hos mig. Sen vet man ju aldrig om det kanske bara är något hon säger som i ert fall.

Jag har läst här i tråden om era försök och jag vill bara säga att jag tycker ni är så himla starka som kämpar på! Det krävs mycket både fysiskt och mentalt för att orka när det känns som att allt går emot en. Styrkekramar till er! <3

Ska påbörja vår 5e ivf snart... får stark ångest när jag tänker på det. Känns som jag nästan inte vågar för jag så rädd för att misslyckas.

Dessutom har jag en elak chef som tog upp det som argument på lönesamtalet att "mitt privatliv påverkar arbetet" då jag är borta några enstaka tillfällen pga äggplock etc. Jag kontrade med att dem som redan har barn är ju hemma mkt mer än mig med VAB, föräldrarledighet med mera. Dessutom räknas ofrivillig barnlöshet som ett funktionshinder och då är det diskriminering om man blir lönesatt efter det.

Blir så ledsen och arg på denna orättvisa!!

Skönt att höra att det är så och att det inte är jag som är överkänslig. Ja, borde ta till facket men känns som jag inte orkar det rent psykiskt just nu.

När har ni planerat att påbörja nästa försök?

du skämtar??? HA??? Håller med föregående talare du måste kontakta facket! Detta får inte en chef använda i ett lönesamtal! Alltså hade de använt detta till en förälder med ett allvarlig sjukt barn som oftast är borta pga det? Eller någon med en funktionshinder? Grr vad arg jag blir......!!

Jag har inte gjort så många som ni har gjort men eftersom en privat klinik som man betalt och allt säger att vi ska nog tänka på äggdonation så känns det hopplöst. Tänker, ok om landsting eller andra sådana säger att man inte har en chans och inte vil behandla en, men om en dansk klinik som ändå gör IVF på par upp till 45 rekommenderar äggdonation känns det ganska kört... Tycker jag iaf.Så jag är också otroligt nervös...Ja, alltid ska det vara något! Men ja hoppas att de kan ge er några bra råd på det samtalet ni ska ha. De måste ju ha några äss i ärmen tycker man! Metoder som de kanske tar till när annat inte funkar vad vet jag. Vi har inte varit i kontakt med kliniken men nästa gång ska vi nog ta till tunga artilleriet... Om det finns något sådant kliniken kan hjälpa oss med... Vi får ut ägg av bra kvalitet, de får jättehögt score så inga fel där, Men de dör ju och delar sig inte... 

Så ja. Alltid nåt! Men det är bara att fortsätta kämpa! 

Kram på er, era starka kvinnor!

Håller alla tummar och tår för oss och alla andra i tråden! Det är svårt det där! eftersom jag studerar så har jag gått ner i tjänst litegrann så jag har sällan tagit ledigt för ultraljud och andra besök hos läkaren De flesta inföll på dagar som jag är ledig för att plugga/skola... Men det är svårt. Hur ska man göra? Sambon berättade för sin chef eftersom han behövde vara ledig... Jaja man kan annars säga att man har problem med nåt, låg blodsocker, högt blodtryck vet inte nåt man inte dör av (iaf i lindrigt form...)

Ja du kanske har en bra relation med din chef? Jag ser sällan min chef känns skumt att berätta när jag inte har en relation med hen.

Eftersom denna tråd är för att spy galla och skriva av sig, så har jag faktisk en annan sak som får mig, inte att bli arg, men otroligt ledsen och det är pappor som går runt med sina barn. Jag vill så gärna ge min sambo det! Jag blir alltid helt förstörd om jag ser en pappa som kramar sitt barn eller gullar med den. Tårar kommer direkt! Skulle så gärna kunna ge min sambo ett barn och sen se honom gå runt och hålla vårt barn och krama den.. usch ja.... :'(