Varärstorken skrev 2014-01-26 16:25:20 följande:
Hej, får jag vara med?
Har en lång historia av barnlöshet.
Just nu står jag och min sambo på kö för spermiedonation. Vi saknar spermier helt. Har köat i 1 år och 7 månader.
Vi har varit i Danmark och gjort inseminationer som inte tagit.
Längtar så att hjärtat sprängs! Det är det enda jag tänker på, dygnet runt.
Jag börjar också bli rätt så gammal och får panik av detta, vill bara komma fram i kön.
Att stå och stampa och vänta är det värsta jag varit med om. Vill försöka nu!
Till saken hör att min syster också har fertilitetsproblem. Är rädd att jag har samma....
Det här är en enorm sorg!
Klart du får vara med! Har ni funderat på att vända er till någon annan klinik utomlands? Tänkte om det fanns någon med mindre kötider (är inte så insatt på vad som finns internationellt).
Nikki12 skrev 2014-01-27 13:09:17 följande:
Hej alla.. Jag hoppar in lite..
jag känner igen mig i allt ni skriver. Jag försöker hålla modet uppe men snart orkar jag inte längre.
i frya år har jag kämpat och längtar så efter barn att jag knappt tänker på något annat. Jag försöker emellanåt acceptera att "det blev inte så för mig" men det går inte!!
Har tidigare försökt på egen hand i Danmark och nu med man. Han har redan barn och är ljummen inför IVF och liknande.
Hur länge ska man hålla på och längta och hoppas?
Idag var mensen sen i 5 dagar men ändå inget plus... det är så fruktansvärt orättvist!
Åh nej vad jobbigt! Varför är han det? Kändes lite kallt mot dig :(
Har ni gjort en utredning?
Usch, det är bland det VÄRSTA som finns när mensen är sen! Och så många dagar dessutom! Som ett riktigt hån, jag förstår dig precis.
Massor med styrkekramar till dig!
Helgapelga skrev 2014-01-27 19:12:36 följande:
Jag är 36 år och kan inte få barn. Jag har förlikat mig med tanken och det är bra så. Skit samma, det var inte meningen för mig helt enkelt. Det är tråkigt, men skönt ändå på vissa sätt, jag har min frihet och kan göra vad jag vill i livet.
Men, jag HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR när släktingar, kollegor och ytliga vänner blir gravida till höger och vänster, jag får hemska känslor av hat, missunnsamhet och avundsjuka och vet inte var jag skall göra av mig själv... Jag går i tusen bitar varje gång, jag klarar inte av det!
Jag önskar av hela mitt hjärta att även mina närmaste vänner förblir barnlösa, så att jag inte är ensam i allt det här utan att vi får samma slags liv och ålderdom. Den här perioden av livet vi är i just nu (mellan 35-40) är så psykiskt påfrestande och helt avgörande, jag funderar varje vaken minut på hur det skall bli för de andra, och jag kan inte slappna av förrän vi är förbi den här "kritiska" åldern när vi får veta om det blir några barn eller inte... Det är en enorm inre stress, och de här tankarna tar all min energi och jag våndas massor!
Fina du! Jag förstår att sorgen sitter djupt och gör sig påmind när de omkring en får uppleva barn :( Det är bra att du fokuserar på det positiva förstår, att du har din frihet och så, för det är absolut en positiv grej! En fråga bara, du har inte funderat på enskild adoption? Läste just en blogg om en kvinna som gjorde det och adopterade en jättefin liten kille från Kenya.