LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

Har du specifikt provat LCHF kosten? Och hur länge gick du på den isåfall? jag tänkte ge den några månader med start från idag. Kan ju inte skada!

Vården är lite som att vara med i ett lotteri. Beror ju vilket län du bor i, vilket sjukhus/vårdcentral du har samt vilken läkare. Du får ta och vila upp dig dessa dagar. Vården är ju väl inte heller känd för attt ta folk på allvar. Sen är ju inte våra problem "akut" enligt dem. Sen kan man börja undra om det är för att vi är kvinnor som denna skillnad finns? kvinnor kommer väl alltid till korta i vården...

Jag klarar inte heller av folk som gnäller efter några försök. Ibland känner man sig nära bristningsgränsen och tänker "jag klarar inte av mer, jag kommer att bli knäpp snart" men sen så har sambon sagt några lugnande ord och det känns bättre tillfälligt.....Men är väl några cykler ifrån att hamna på psyket känns det som...:(

Jag är snart 24 år. När jag var 4 år så opererades jag för ett tumör i buken och när jag sen fyllde 20 så opererade de bort min ena äggledare. Alla dessa operationer har gett mig kraftiga sammanväxtningar. Jag kan kanske få barn med hjälp av IVF och då jag är singel så får jag åka till Danmark för att göra det samt bekosta allt själv. Det ta gör mig egentligen ingenting, men det är bara vetskapen om att jag redan som 20 åring fick börja spara alla mina pengar till IVF-försök.
  Jag känner som dig, Eija. På stället jag arbetar så känns det som om alla är gravida, precis fått barn eller har de fått barnbarn. Fikarasterna och luncherna består av barn- och förlossningsberättelser. På hemmaplan beöjar mina gamla klasskamrater få barn och/eller bli gravida. Man kommer inte ifrån det och det känns som en kniv rätt in i magen varje gång. Jag har gråtit så mycket de senaste åren. Förstår inte hur man kan producera så mycket tårar. Det är bara min närmaste familj och mina närmaste vänner som känner till mitt "problem". Jag känner att jag inte kan säga något på jobbet och det är inte för att jag skäms utan för att jag är rädd att det ska spridar och tillslut nå min släkt. Det skulle krossa mina mor-och farföräldrar. På jobbet så har de börjat på att det snart är min tur att bli gravid och att barn är underbart och allt. har ni märkt att alla mammor använder uttrycket: Det värker så i mammahjärtat!. Det har blivit så att jag har exploderat och sagt till alla att det inte finns något som heter "mammahjärta", det är en jäkla muskel!!

Jag märker på mig själv att jag har börjat förändras. Tidigare så älskade jag barn och ville bara gosa så fort jag fick chansen. Nu går jag därifrån som fort det kommer ett barn och så fort det pratas om förlossningar, graviditeter och barn. Jag säger till mina kollergor och vänner att jag inte vill ha barn för jag tycker att de är jobbiga. Allt för att jag inte orkar hantera rädslan att inte kunna få några. Folk måste tycka att jag är galen och jag fattar inte hur jag bara kan säga sådana saker men jag kan inte hantera situationen längre.

Det har till och med blivit så att jag inte kan söka hjälp för situationen hos en utbildad terapeut/psykolog för jag är rädd att det ska hamna i journalen och sedan kanske leda till att det blir svårare att adoptera om jag inte kan få biologiska barn. Att de ser det som en psykisk svaghet att jag inte kan hantera det.

Jag vet att det låter galet, men man bygger sitt liv omkring det.

Tycker ni att jag är korkad som säger så här?

//
En mycket förvirrad 23 åring.

Läkarbesök här imorgon. Och min IVF-start har fördröjts med ett halvår nu. Imorgon är det jag som sätter ner foten, remiss eller så får jag leta annan väg att gå.

I veckan fick jag veta att en av mina bästa tjejkompisar är gravid och igår när ytterligare ett par i umgängeskretsen väntar tillökning blev det för mycket. Bröt ihop och sa till min kille att om jag nu inte får ordning på min cykel och vi inte kan få barn får han börja leta efter någon annan, för jag vet hur gärna han vill bli pappa. Då kramade han mig bara och sa "Om vi nu mot förmodan inte kan få barn får vi helt enkelt skita i det och skaffa oss en massa hundar istället". Efter att ha fått upp en bild i mitt huvud på hur vi sitter där i vårt lilla hus med femton hundar, kunde jag inte låta bli att dra lite på smilbanden. 

Det är föresten så otroligt ohyfsat att fråga! Det är oerhört privat och absolut inget som någon har att göra med. Om man väntar barn kommer man väl att berätta så småningom, tills dess borde folk lära sig att hålla tyst.

...o där misslyckades första ivfn . Jag är så trött, så trött. Gott att slippa alla sprutor, tablette o annan skit för ett tag. Att det ska vara så svårt att få ett barn....????