LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

Åh men vännen! Precis som Jag är Bara Jag skrev, klok som hon är, det är bara ett tecken på mänsklighet.
Det kommer gå hur bra som helst, det är er tur nu, det bara ÄR så! Så det så!  
Försök tänka på allt ni har som är bra och fint (som inte har med barn att göra), det brukar lugna mig i alla fall, få lite perspektiv på något vis. Tänk vad mycket värre det hade varit om man hade stått helt ensam, utan bostad, utblottad, ja du förstår. Lite klyshigt att säga det, jag om någon vet, men det brukar hjälpa mig att hitta tacksamheten i det som finns. Då byta oron lättare ut mot härlig längtan igen :)

Massor med lugnande styrkekramar till dig!

Vad tar du? Maken fick sköta det här hemma också. Men tänk att det snart är ni!! Åh, kramar sönder tummar och tår här!! :D

Jo, det är okej. Har släppt tanken på adoptionen (vi påbörjade ju allt häromveckan), det kändes så fel (för oss alltså, inte för andra). Märkligt, har ju förberett mig så länge på det.

Vi har ju ett försök till men tror inte att vi gör något mer på ett tag. Vi har pratat mycket på sistone och insett att vi behöver hitta det fina i livet igen och försöka njuta av livet istället. Jag orkar inte sörja mer, det har stulit så mycket av mitt/vårt liv och nu är det bra. Nu pausar vi, reser och älskar som två tonåringar igen helt enkelt haha!

Hoppas fortfarande att 2014 är vårt år, och bebis får gäääärna dyka upp i "livsnjutarpausen", bara utan äckliga hormoner och orosmoment helt enkelt.

Hur går det för dig? Lite lugnare elr kaos? Hoppas så innerligt att ni lyckas fullt ut nu!

Haha, har aldrig hört talas om dem trots att man nu anser sig själv vara "välbevandrad" i barnlöshetsdjungeln. Men låter inge skoj, men klart värt i slutändan ;)Kan inte mer än att hålla med om allt! Så LESS på att vara LESS helt enkelt.

Kramar till er alla ute i djungeln 

Förlåt, jag hänger inte med? Vad har hänt?? :(

Åh nej vad jobbigt! Var det NOLL spermier? Det är inte kört vännen, även om jag förstår att det känns så nu. Det är en del här inne som försöker genom ex. Embryoadoption. Sen finns ju vanlig adoption förstås.

Förstår att det är en klen tröst, men när den värsta chocken lagt sig kommer du/ni hitta alternativ. Hoppet att få bli föräldrar är INTE ute! Och det är helt okej att vara uppgiven, sörja, vara ledsen och arg. Mitt (och säkert andras här också) tips är att prata med någon, det hjälper. Och vi finns här i tråden också förstås.

Massor med styrkekramar till dig/er!

Jag förstår det, alla här förstår det. Det är en jättetuff grej att tackla. Kan bara lova att det blir bättre sen när allt lagt sig och ni får utforska möjligheterna.

Skönt att du har någon att prata med och gråta ut hos (förutom maken alltså).

Kramar

Usch, förstår känslan. Kunde inte låta bli att le åt meningen "oj vad vi försökte", det är ju tur att den biten är rolig iaf, trots att tant röd förpestar tillvaron.
Spännande med mild stimulering! Har själv aldrig prövat, har alldeles för dåliga ägg för det. Har gjort fullt eller ostimulerat frys. Skönt att få lite mindre hormoner! Håller tummarna!

Verkligen lång och brokig minst sagt, men tänk att ni snart är där! Och att det kommer gå vägen fullt ut! Är helt övertygad om det:)

Hoppas på lite hints här inne när det väl är dags då ;)

Håller tummar och tår för er imorn!!