• Mariohn

    Om ni bara kunde uppskatta kärlek....

    ...Det är ett helvetiskt gnällande på FL om påträngande familj och svärföräldrar som vill besöka efter förlossningen!! Bespara mig era dramatiska förlossningsberättelser och förklaringen till varför ni inte kunde sitta, ligga eller stå och inte klarade av att träffa folk. Givetvis ska ingen ta emot besök efter en förlossning om de inte känner att de orkar eller klarar av det. Så. Nu har vi det avklarat. Problemet här verkar inte handla om den sårbarhet man plötsligt konfronteras med direkt efter en förlossning, utan snarare om gravida kvinnor som redan innan förlossningen inser att de fått någon slags makt över det som sker och genom denna makt gärna vill bedriva en obehaglig diktatur i form av "JAG bestämmer att ingen får hälsa på och JAG bestämmer att ingen får...." 

    Det är tragiskt. Det finns inget finare än att ha människor omkring sig som älskar en. Och det finns inget finare än att veta att barnen har det. Jag trodde inte att mitt hjärta kunde få sig en rejäl törn igen efter att jag höll mitt barn i famnen första gången. Gissa vad? Att se honom i famnen på mina föräldrar var så fint att det gjorde ont. Att se min mans mamma nästan gråta av lycka när hon äntligen fick hålla honom var nästan ännu finare. Jag vet att om något händer oss föräldrar kommer det att svärma av folk som vill ta hand om vårt barn. Och jag vet att dessa svärmande människor skulle samarbeta. Eftersom de har ett enda intresse. Nämligen att våra barn ska ha det bra. 

    Så varför bråkar ni, redan innan förlossningen? Varför suckar och klagar ni över normala ting? Har ni funderat över att ni en dag själva (förhoppningsvis) kommer att stå där och vara mor eller farföräldrar till ett nyfött barn? Och vad det skulle betyda att bara få säga hej? Få lukta på det lilla liv som blivit till av ett liv ni en gång själva födde fram? Se för fanken till att uppskatta det ni har i livet. Det är inte en självklarhet att det finns kvar. En dag gör det inte det. 


     


    (Tråden riktar sig som sagt inte till er som haft svåra förlossningar, mått dåligt eller haft andra anledningar att inte kunna ta emot besök. Tråden riktar sig till folk som redan tidigt i graviditeten bestämmer sig för att inget är ok efter förlossningen) 


  • Svar på tråden Om ni bara kunde uppskatta kärlek....
  • LillaIF

    Tack för ett bra inlägg. Samma personer kommer längre fram starta trådar om hur mor/farföräldrar inte vill/orkar/hinner vara barnvakt till deras barn och då gnälla över det. Håller med dig TS visst förstår man dom som haft det påfrestande under förlossning men varför ta ut sånt i förskott??

  • Lia och bäbisen

    Jag håller i stort med dig TS. Själv ringde jag dit besök till BB så fort jag kunde :)

    Men, jag tror att många målar upp en bild av att förlossningen är ett helvete, amningen kommer inte att funka direkt, jag kommer att ha jätteont, vara jättetrött direkt, och barnet behöver knyta an osv osv. Alltså att de i princip målar upp en bild av hur jävligt allt kommer att vara, och då tror sig inte vilja ha besök. Typ.

    Vet inte om det är så, men det är min tanke iaf. Jag tycker att visst får man vara ifred, OM man vill det, men man kan vara lite försiktig med hur man uttrycker det långt i förväg.
    "Jag hoppas att jag kommer att orka med besök direkt, men vi får såklart se hur vi alla mår efter förlossningen" eller nåt liknande!

  • Mariohn
    LillaIF skrev 2014-01-06 19:34:25 följande:
    Tack för ett bra inlägg. Samma personer kommer längre fram starta trådar om hur mor/farföräldrar inte vill/orkar/hinner vara barnvakt till deras barn och då gnälla över det. Håller med dig TS visst förstår man dom som haft det påfrestande under förlossning men varför ta ut sånt i förskott??
    Exakt så. Varför börja bråka om något som inte finns redan innan. När man behöver energin till annat. Jag är helt övertygad om att majoriteten av alla nällade svärföräldrar/egna föräldrar som så gärna vill besöka, inte skulle försöka storma förlossningen om de fick ett telefonsamtal som sade att "vi har fått barn. Det är en flicka/pojke, Hon/han väger si och så mycket, vi är ok men det var svårt och vi behöver vila allihop nu. Vi hörs snart!" Men somliga haverskor här vill inte ens att det samtalet ska äga rum. 
  • Wira
    Mariohn skrev 2014-01-06 19:24:01 följande:

    ...Det är ett helvetiskt gnällande på FL om påträngande familj och svärföräldrar som vill besöka efter förlossningen!! Bespara mig era dramatiska förlossningsberättelser och förklaringen till varför ni inte kunde sitta, ligga eller stå och inte klarade av att träffa folk. Givetvis ska ingen ta emot besök efter en förlossning om de inte känner att de orkar eller klarar av det. Så. Nu har vi det avklarat. Problemet här verkar inte handla om den sårbarhet man plötsligt konfronteras med direkt efter en förlossning, utan snarare om gravida kvinnor som redan innan förlossningen inser att de fått någon slags makt över det som sker och genom denna makt gärna vill bedriva en obehaglig diktatur i form av "JAG bestämmer att ingen får hälsa på och JAG bestämmer att ingen får...." 

    Det är tragiskt. Det finns inget finare än att ha människor omkring sig som älskar en. Och det finns inget finare än att veta att barnen har det. Jag trodde inte att mitt hjärta kunde få sig en rejäl törn igen efter att jag höll mitt barn i famnen första gången. Gissa vad? Att se honom i famnen på mina föräldrar var så fint att det gjorde ont. Att se min mans mamma nästan gråta av lycka när hon äntligen fick hålla honom var nästan ännu finare. Jag vet att om något händer oss föräldrar kommer det att svärma av folk som vill ta hand om vårt barn. Och jag vet att dessa svärmande människor skulle samarbeta. Eftersom de har ett enda intresse. Nämligen att våra barn ska ha det bra. 

    Så varför bråkar ni, redan innan förlossningen? Varför suckar och klagar ni över normala ting? Har ni funderat över att ni en dag själva (förhoppningsvis) kommer att stå där och vara mor eller farföräldrar till ett nyfött barn? Och vad det skulle betyda att bara få säga hej? Få lukta på det lilla liv som blivit till av ett liv ni en gång själva födde fram? Se för fanken till att uppskatta det ni har i livet. Det är inte en självklarhet att det finns kvar. En dag gör det inte det. 


     


    (Tråden riktar sig som sagt inte till er som haft svåra förlossningar, mått dåligt eller haft andra anledningar att inte kunna ta emot besök. Tråden riktar sig till folk som redan tidigt i graviditeten bestämmer sig för att inget är ok efter förlossningen) 


    Ja antagligen bråkar vissa redan innan förlossningen därför att de påträngande familjemedlemmarna börjat planera och pressa och hetsa om dessa långdragna besök med boende i huset osv INNAN förlossningen. De klarar inte av att vänta in den tiden och se om föräldrarna orkar med utan de ska köpa biljetter och ditten och datten flera månader i förväg. Då sätter man stopp för man VET INTE hur man mår efter en fl. Man vet kanske inte om man orkar med att bo med sina svärföräldrar i en tvåa i en hel vecka när man precis är hemkommen. Har man då dessutom en mamma (i min bästa väns fall) eller en svärmor som inte hjälper till ett dugg utan som sliter till sig nyfödingen och vägrar släppa, som själv försökt få barnet att snutta vid SITT bröst (!!) och som inte drar sig från att gå in i föräldrarnas sovrum på natten och lyfta på täcket (de samsover) för att "titta till barnet" - ja då måste man sätta stopp redan innan dessa planer har eskalerat. Detta har jag full förståelse för. Sist min väns mamma höll i deras fem veckors bebis så vägrade hon släppa trots att det gått flera timmar och han var hungrig. Jag var där och såg hela cirkusen och hade nog hakan i backen i tre dagar efteråt. Tanten höll barnet stenhårt och värjde sig från deras försök att ta honom och detta pågick tills mannen helt sonika vred armarna upp på ryggen på henne. Sen åkte hon ut. Alla som vill besöka är inte fulla av kärlek, vissa är bara fruktansvärt ego...och jävligt störda. Själv har jag ytterst respektfulla egna föräldrar, svärfar är den underbaraste som finns och även om svärmor kan vara extremt krävande (läs: kontrollerande martyr) så har jag än så länge gott med tolerans för hennes tilltag ;) De kommer alla vara välkomna att hälsa på bebis på BB när den tiden kommer men hade jag haft en likadan mamma som min vän så har så hade jag nog murat in mig..
  • eval

    Jag håller med dig fullständigt. Både svärmors och mammas stöd har varit fantastiskt! Tänk att de älskar våra barn så innerligt! Vilken lycka för barnen att vara så älskade och önskade av så många fler än "bara" sina föräldrar!

    Men jag fick lite panik när svärmor i all välmening sa att hon kan bo hos oss ett par veckor efter att andra barnet fötts Självklart fick hon hälsa på så mycket hon ville (och hon bor fem minuters promenad bort) men lite andrum behöver jag nog... Tackade vänligt nej iallafall, utan att få psykbryt och tro att hon hade för avsikt att vara elak.

  • Andromeda

    Saken är ju den att en del har vidriga familjer, så att få dom påtvingade direkt efter förlossningen är ju vidrigt. 

  • Mariohn
    Wira skrev 2014-01-06 19:51:32 följande:
    Ja antagligen bråkar vissa redan innan förlossningen därför att de påträngande familjemedlemmarna börjat planera och pressa och hetsa om dessa långdragna besök med boende i huset osv INNAN förlossningen. De klarar inte av att vänta in den tiden och se om föräldrarna orkar med utan de ska köpa biljetter och ditten och datten flera månader i förväg. Då sätter man stopp för man VET INTE hur man mår efter en fl. Man vet kanske inte om man orkar med att bo med sina svärföräldrar i en tvåa i en hel vecka när man precis är hemkommen. Har man då dessutom en mamma (i min bästa väns fall) eller en svärmor som inte hjälper till ett dugg utan som sliter till sig nyfödingen och vägrar släppa, som själv försökt få barnet att snutta vid SITT bröst (!!) och som inte drar sig från att gå in i föräldrarnas sovrum på natten och lyfta på täcket (de samsover) för att "titta till barnet" - ja då måste man sätta stopp redan innan dessa planer har eskalerat. Detta har jag full förståelse för. Sist min väns mamma höll i deras fem veckors bebis så vägrade hon släppa trots att det gått flera timmar och han var hungrig. Jag var där och såg hela cirkusen och hade nog hakan i backen i tre dagar efteråt. Tanten höll barnet stenhårt och värjde sig från deras försök att ta honom och detta pågick tills mannen helt sonika vred armarna upp på ryggen på henne. Sen åkte hon ut. Alla som vill besöka är inte fulla av kärlek, vissa är bara fruktansvärt ego...och jävligt störda. Själv har jag ytterst respektfulla egna föräldrar, svärfar är den underbaraste som finns och även om svärmor kan vara extremt krävande (läs: kontrollerande martyr) så har jag än så länge gott med tolerans för hennes tilltag ;) De kommer alla vara välkomna att hälsa på bebis på BB när den tiden kommer men hade jag haft en likadan mamma som min vän så har så hade jag nog murat in mig..
    Vilken del av trådstarten missade du? Var det möjligen den där jag förklarade att jag undanber mig berättelser som denna? Dvs berättelser om onormala situationer? 
  • benedikten

    Med mitt första barn tackade vi ja till besök. Både mina föräldrar och svärföräldrar kom på besök. Jag minns det som fruktansvärt påfrestande. Vi fick en dålig start med lite sömn och ledsen bebis. Men för att inte göra familj och släktingar ledsna och besvikna tog vi emot besök fast vi inte orkade.

    Nu med nästa barn är det besöksförbud första veckan. Vi ska bara tänka på oss och se till att vi mår bra sen får alla komma på besök. Känns jätte skönt och alla är fullt förstående.

  • Mariohn
    eval skrev 2014-01-06 19:54:39 följande:
    Jag håller med dig fullständigt. Både svärmors och mammas stöd har varit fantastiskt! Tänk att de älskar våra barn så innerligt! Vilken lycka för barnen att vara så älskade och önskade av så många fler än "bara" sina föräldrar!

    Men jag fick lite panik när svärmor i all välmening sa att hon kan bo hos oss ett par veckor efter att andra barnet fötts Självklart fick hon hälsa på så mycket hon ville (och hon bor fem minuters promenad bort) men lite andrum behöver jag nog... Tackade vänligt nej iallafall, utan att få psykbryt och tro att hon hade för avsikt att vara elak.
    Haha mina föräldrar bor över gatan och min svärmor bor 3 mil bort. Min svärmor är här 3 dagar i veckan och vi träffar mina föräldrar en gång i veckan. Det räcker bra och barnen trivs :) 
  • Mariohn
    benedikten skrev 2014-01-06 20:05:41 följande:
    Med mitt första barn tackade vi ja till besök. Både mina föräldrar och svärföräldrar kom på besök. Jag minns det som fruktansvärt påfrestande. Vi fick en dålig start med lite sömn och ledsen bebis. Men för att inte göra familj och släktingar ledsna och besvikna tog vi emot besök fast vi inte orkade.

    Nu med nästa barn är det besöksförbud första veckan. Vi ska bara tänka på oss och se till att vi mår bra sen får alla komma på besök. Känns jätte skönt och alla är fullt förstående.
    Toppenbeslut : )  Och ett sådant man kan ångra om man skulle piggna till och längta efter att få besök tidigare : )  
Svar på tråden Om ni bara kunde uppskatta kärlek....