Om ni bara kunde uppskatta kärlek....
...Det är ett helvetiskt gnällande på FL om påträngande familj och svärföräldrar som vill besöka efter förlossningen!! Bespara mig era dramatiska förlossningsberättelser och förklaringen till varför ni inte kunde sitta, ligga eller stå och inte klarade av att träffa folk. Givetvis ska ingen ta emot besök efter en förlossning om de inte känner att de orkar eller klarar av det. Så. Nu har vi det avklarat. Problemet här verkar inte handla om den sårbarhet man plötsligt konfronteras med direkt efter en förlossning, utan snarare om gravida kvinnor som redan innan förlossningen inser att de fått någon slags makt över det som sker och genom denna makt gärna vill bedriva en obehaglig diktatur i form av "JAG bestämmer att ingen får hälsa på och JAG bestämmer att ingen får...."
Det är tragiskt. Det finns inget finare än att ha människor omkring sig som älskar en. Och det finns inget finare än att veta att barnen har det. Jag trodde inte att mitt hjärta kunde få sig en rejäl törn igen efter att jag höll mitt barn i famnen första gången. Gissa vad? Att se honom i famnen på mina föräldrar var så fint att det gjorde ont. Att se min mans mamma nästan gråta av lycka när hon äntligen fick hålla honom var nästan ännu finare. Jag vet att om något händer oss föräldrar kommer det att svärma av folk som vill ta hand om vårt barn. Och jag vet att dessa svärmande människor skulle samarbeta. Eftersom de har ett enda intresse. Nämligen att våra barn ska ha det bra.
Så varför bråkar ni, redan innan förlossningen? Varför suckar och klagar ni över normala ting? Har ni funderat över att ni en dag själva (förhoppningsvis) kommer att stå där och vara mor eller farföräldrar till ett nyfött barn? Och vad det skulle betyda att bara få säga hej? Få lukta på det lilla liv som blivit till av ett liv ni en gång själva födde fram? Se för fanken till att uppskatta det ni har i livet. Det är inte en självklarhet att det finns kvar. En dag gör det inte det.
(Tråden riktar sig som sagt inte till er som haft svåra förlossningar, mått dåligt eller haft andra anledningar att inte kunna ta emot besök. Tråden riktar sig till folk som redan tidigt i graviditeten bestämmer sig för att inget är ok efter förlossningen)
Självklart fick hon hälsa på så mycket hon ville (och hon bor fem minuters promenad bort) men lite andrum behöver jag nog... Tackade vänligt nej iallafall, utan att få psykbryt och tro att hon hade för avsikt att vara elak.
Då får man helt enkelt stå på sig och säga ifrån på ett trevligt sätt. Ett "Nej vi har faktiskt bestämt att vi..." och sedan fortsätta med "ska vi duka nu?" och inte lämna en öppning för fortsatt diskussion. Fortsätter den ändå får man överlämna åt sin partner att säga ifrån på skarpen på det vis den anser lämpligt. Och sedan släpper man det. För faktum är och kvarstår. Ingen kommer in på förlossningen och rycker barnet ur armarna på en. Det händer inte. Och tanken, önskan, viljan, i detta fallet, är av omtanke. Illa uttryckt sådan. Krigsförklaringar sparar jag till folk som aktivt gör mig illa och som behöver oskadliggöras. Lyckligtvis händer det aldrig