Migrationsverket, uppehållstillstånd, lång väntetid

Hej.
Hur har ni kontakt med era respektive när ni är isär så här? Jag och min pojkvän har nu väntat i över 6 månader och den enda kontakten vi har är via facebookchatten. Han har bara internet på telefonen och när vi försökt prata via viber så avbryts det hela tiden. Jag har varit där och hälsat på honom 2 gånger och planerar och planerar en resa till i slutet av mars om inte vårt beslut kommer innan det. Den senaste månaden har våra samtal blivit mer o mer jobbiga då vi båda är så stressade av denna situation. Idag sa han tom att han vill vara ensam och fri undertiden han är i sitt hemland och att vi kan återuppta vårt förhållande så fort vi får beslutet och han kommer hit. Jag är helt förstörd då jag inte förstår varför han helt plötsligt behöver vara mer ifrån mig än vad vi redan är. Nu funderar jag på om jag verkligen ska gå igenom denna ansökan eller om jag ska avbryta den. Jag vill inte avsluta vår relation än då jag vet i mitt hjärta att allt kommer bli bra när han väl är här och vi kan prata med varandra öga mot öga. Vi har aldrig haft problem att komunicera när vi bott ihop (vi bodde ihop 7månader innan ansökan och varit ett par i över 1,5år). Jag frågade idag om han vill avsluta vårt förhållande o svaret var att han tyckte jag var barnslig som ens frågade för om han skulle villja det skulle han sluta prata med mig helt och att jag inte skulle tro att han inte hade nån annan o prata med i så fall vilket direkt fick mig o känna varningssignaler att han redan gör det. Varför måste en process ta så jävla lång tid och varför måste man vara ifrån varandra under den här tiden?? Fattar de inte att även den bästa och starkaste relationen kan brytas ihop av nåt sånt här? Jag vet inte längre vad jag ska göra

Tack för stödet :) Han har ju gjort intervjun så vi borde få beslut när som helst. Jag tänker inte försvara hans handlingar på nåt sätt men eftersom jag varit i hans land (Serbien) så vet jag också hur svårt han har det där. Han är tvungen att bo med hans föräldrar och det är bara mamman som arbetar så de är väldigt fattiga. Han har försökt hitta arbete men har inte lyckats med det. Jag vet att han är väldigt stressad där och hans mamma lägger väldigt mycket press på honom så det enda han vill är att komma därifrån. Vi är ju så nära nu och det känns som nu eller aldrig som jag måste göra detta beslut. Jag har bestämt mig att tänka över detta riktigt noga nu under helgen och om det fortfarande känns så här jobbigt kommer jag att avbryta hela ansökan. Troligtvis kommer detta också innebära att hela vår relation avbryts. Men först ska jag ta ett ordentligt snack med honom och skriva att man kan inte bara pausa ett förhållande bara för att han tycker det. Jag vill ha allt eller inget. Den senaste tiden har han blivit arg så fort jag frågat honom vanliga saker och tycker hela tiden att jag bara vill bråka med honom fast det är han som stressar upp sig. Att vi måste skriva med varandra hjälper ju inte heller då det blir lätt missförstånd. Jag vill verkligen inte ge upp än då jag vet att detta är mest pga stressen och frustrationen vi båda känner av pga att vara tvugna o vara ifrån varandra. Hade jag haft råd och tillfälle hade jag åkt dit redan i slutet på denna månad men har ju barn sen tidigare så kan inte bara lämna allt.

Glömde en sak. Han är verkligen mannen för mig och jag har aldrig varit mer lyckligare med någon man innan honom och han säger detsamma. Vi kompletterar varandra så bra och har som sagt aldrig ens bråkat så här innan det här började sen en månad tillbaka. När vi bodde ihop gick allt hur bra som helst och eftersom man kan läsa varandra i verkligheten och höra ens röstläge när man är öga mot öga så kommunicerade vi perfekt. Hade vi nåt vi var oense om klarades det upp nästan på en gång utan att bli så här allvarliga. Den senaste månaden har kommit som en chock för mig att vi blivit såhär. Jag förstår att han är deprimerad och less på hans situation och har gjort allt jag kan för att få honom att må bättre. Men ibland är det inte så lätt när man själv inte mår bra av att hela tiden sakna nån så mycket så man spricker.