Gravid och maken vill att jag gör abort
Jag var i nästan samma sits. Fick gråta många tårar. Men jag sa att jag aldrig skulle kunna göra abort och det visste han sedan innan. Det sårade mig oerhört att han kunde önska så ont som abort, var som att även jag/vi som helhet inte var mycket värd fast vi var en familj med underbara barn.
Han straffade mig gm att göra sig kall och hård. Jag grät och mådde pyton (fast det var han som borde gjort det och skämmas över hur illa han bar sig åt) men skulle aldrig kunnat döda vårt yngsta barn för att behaga mannen. Man vet vad man gör när man har samlag, även med preventivmedel finns en möjlighet att en ny människa blir till. Därför har i n g e n man rätt att pressa sin fru/kvinna till att abortera barnet hon väntar.
Han blev lite mer vänligt inställd när magen växte och man kunde känna kickar.
När vår yngste son föddes var han den stoltaste pappa man kan tänka sig, åkte på sitt jobb och bjöd på cigarr (så larvigt) och sedan pojken blev stor nog att följa med tog han med sig honom på diverse utflykter.
Vår son växte upp och även om det egentligen inte alls är utseendet som räknas så kan jag säga att han är jättesnygg och välväxt, och därtill så charmig och begåvad på många sätt. Han är en känslig kille och jag älskar honom mer än ord kan säga. Är oerhört stolt och glad över honom.
Jag fick kämpa och lida från början men det är det värt för att rädda ett människoliv.
Hur kan man gå i fällan att man ska offra ett barn för en vilseförd mans ofantliga dumhet och okänslighet? Män kan göra sig hårda och med förnekelse låtsas som att barnet liksom inte finns på riktigt utan med ett piller är allt som vanligt och efter d e r a s plan igen... Men kvinnan som är modern till barnet vet att det är en verklighet att den lilla människan lever och växer inom henne. Att i nån falsk "lydnad" offra sitt barn och kanske lida resten av sitt liv för vad hon gjort, vad är det för hyckleri? Vissa kvinnor gör det (abort) och hatar mannen efteråt, kan känna hinder i sexlivet osv då bitterheten smyger sig in till och med där... Så inte mår förhållandet bra av det.
Sanningen som ingen kan förneka är att det är kvinnan som har störst ansvar för att skydda barnet när det ligger i hennes kropp, hon och ingen annan enligt svensk lag får fatta beslutet om barnet ska få leva och födas.
Vad annat folk tycker spelar ingen roll till sist, inte ens mannens åsikter.
Kvinnan beslutar om hon är sann kärlek till a l l a sina barn, eller om lidelsen till mannen (plus rädslan att mista honom som stöd och sexpartner) är större än kärleken till det mest försvarslösa barnet, det som inte syns ännu men redan är formad som hon eller han ska bli en gång, alla arvsanlag och egenskaper finns ju där redan.
Och efter det jag gick igenom vill jag säga: han, mitt yngsta barn, är också den som är närmast mitt hjärta.
Tror det alltid kommer att vara så.
Undrar ibland om människan redan i fosterstadiet kan känna om man är älskad och efterlängtad. Oavsett vilket är varje människa värdefull och en gåva från Gud. "Du ska inte dräpa" tror jag personligen finns inristat i våra hjärtan, det är därför abort aldrig blir en lätt sak även om man intalar sig det.