Gravid med andra, vet inte om jag klarar det.

Det finns flera orsaker till att en del män inte kan använda kondom, vi har helt enkelt fått välja att ha koll på ägglossning eller att inte ha sex alls. Jag skulle personligen inte må dåligt utan sex men jag tror jag är ganska ensam om det. Har inte kunnat använda kopparspiral eftersom jag vanligtvis har en förjävla hemsk mensvärk och blöder väldigt mycket i sju dagar med en cykel på 24 dagar - alltså extremt mycket. När jag frågat på UMO och MVC så har de avrått mig från kopparspiral då det kan förvärra mensvärk osv. Därför tyckte jag att det kanske räckte med kalendermetoden. Men jag skrev inte här för att ursäkta min brist på preventivmedel, som sagt, alla kan inte använda allt och när man har en personlighetsstörning som gör att du ena dagen faktiskt ser fram emot att bli gravid och andra dagen hellre dör än blir gravid så är såna här beslut inte lika enkelt som det skulle kunnat vara. Jag har inte det minsta FÖRSÖKT bli gravid, vi har bara varit för dåliga på att undvika det.

Det känns mer fel än rätt att behålla ett barn som jag egentligen inte vill ha. Har försökt diskutera med sambon och det "bästa" jag kan komma fram till som jag skulle må minst dåligt för är att fullfölja graviditeten, och om det inte funkar så får helt enkelt han bli ensam vårdnadshavare. Då slipper jag leva med en till abort, och jag kanske hinner vänja mig vid tanken och faktiskt bli lycklig under graviditetens gång. Allt kanske löser sig på vägen. Han verkar då hellre vilja att jag gör abort, och det känns mest logiskt eftersom vi annars förlorar varandra. Men då är jag tillbaka där jag började - jag vill ju inte behöva gå igenom en till abort. Det är det absolut värsta jag någonsin upplevt, och jag går ständigt och tänker "jag skulle haft BF om två veckor, jag kunde ha varit höggravid just nu.." Det bara snurrar. Alla för- och nackdelar har egna fram- och baksidor. Jag kan hitta något negativt med varenda argument. Så fort jag nästan bestämt mig för att behålla så kommer jag på att det är omöjligt, men tanken på en abort gör mig så hemskt ledsen. Jag vill bara det bästa för min son, och om nu syskon är det bästa man kan ge ett barn så kanske jag egentligen inte borde vänta längre ändå. Han blir bara äldre, och då är det kanske bäst att ha "bara" fyra år mellan. 

Som ni märker så kommer jag fortfarande inte fram till något.. jag vill helt enkelt bara slippa välja. Just nu vill jag bara ha det ogjort och vara själv, för då kan jag inte bli gravid mer. Vill aldrig behöva känna den här förvirringen och smärtan igen.

Vet inte vad som kan hjälpa här, men jag har inga föräldrar att prata med och inga förstående vänner, så jag vet inte vart jag ska vända mig. Vill nog mest bara skriva ner allt så jag har mina tankar samlade, sitter annars bara och gråter.

Som sagt, finns olika orsaker till det. Det förändrar inte hur svårt det är för mig just nu, så snälla sluta påpeka det. Det räcker med att jag vet varför.

Jag kommer ingenstans. Dagarna går och jag vet att fostret växer, men så fort jag bestämt mig för det ena så inser jag att det inte är vad jag vill. Åt båda hållen, hela tiden. "Abort-kuratorn" säger att det låter på mig som att jag hela tiden kommer tillbaka till att jag egentligen inte vill fortsätta graviditeten. Hon nämnde att hon lägger stor vikt vid det man säger först, för det är det man verkligen vill, och jag började samtalet med "Jag vill egentligen bara vara ensam med min son". När hon sa det så började jag stortjuta, för det är ju det jag vill, men samtidigt inte.. Min psykolog verkar däremot vara totalt emot abort, hon säger att jag visst kommer klara det och att mina argument är praktiska och inte känslomässiga. Jag förstår henne inte, hon verkade mest prata för sin egen åsikt och inte om vad som är bäst för mig.

För några dagar sedan kom min sambo på att han nog inte vill ha barn nu. Då fick jag den här "man vill alltid ha det man inte kan få"-känslan och ville plötsligt absolut behålla. Efter två dagar gick han med på det. Men igår blev vi oense om andra saker och nu känner jag att jag helt enkelt inte alls vill ha barn med honom, för jag vet inte hur länge det håller mellan oss. Känner mig så hemskt, vill bara göra det bästa för min son.

Ledsen för mina wall of text-inlägg, men jag har som sagt inte så många att prata med..