Gravid med andra, vet inte om jag klarar det.
Hur har det gått? Har själv sjukligt svårt att välja i stora frågor så förstår din beslutsångest...
Inlägg från: Anonym (.....)
|
-
-
Hej!Anonym (JDA) skrev 2014-03-12 00:03:23 följande:
Jag kommer ingenstans. Dagarna går och jag vet att fostret växer, men så fort jag bestämt mig för det ena så inser jag att det inte är vad jag vill. Åt båda hållen, hela tiden. "Abort-kuratorn" säger att det låter på mig som att jag hela tiden kommer tillbaka till att jag egentligen inte vill fortsätta graviditeten. Hon nämnde att hon lägger stor vikt vid det man säger först, för det är det man verkligen vill, och jag började samtalet med "Jag vill egentligen bara vara ensam med min son". När hon sa det så började jag stortjuta, för det är ju det jag vill, men samtidigt inte.. Min psykolog verkar däremot vara totalt emot abort, hon säger att jag visst kommer klara det och att mina argument är praktiska och inte känslomässiga. Jag förstår henne inte, hon verkade mest prata för sin egen åsikt och inte om vad som är bäst för mig.
För några dagar sedan kom min sambo på att han nog inte vill ha barn nu. Då fick jag den här "man vill alltid ha det man inte kan få"-känslan och ville plötsligt absolut behålla. Efter två dagar gick han med på det. Men igår blev vi oense om andra saker och nu känner jag att jag helt enkelt inte alls vill ha barn med honom, för jag vet inte hur länge det håller mellan oss. Känner mig så hemskt, vill bara göra det bästa för min son.
Ledsen för mina wall of text-inlägg, men jag har som sagt inte så många att prata med..
Jag är själv helt sänkt nu pga min velighet och svaghet...Liknande men ändå olik situation. Jag har tre befruktade embryon i frysen. De har legat där i snart sex år....Första maj slängs dom om jag inte använder dom. Vi har ett barn på snart fem år som kom till genom IVF, dvs provrörsbefruktning och dessa embryon är därifårn så det är våra egna. Jag har hela tiden velat ha ett syskon men det är många saker emot också....vår relation och nu också vår ålder. För 2,5 år sen när jag frågade sa min sambo nej, sen sa han ja men var tvär...Så jag har liksom fått ta beslutet för båda två känns det. Jag har någon spärr mot att ta beslut. Jag har ingen diagnos eller så men jag tog några stora beslut som ung som ledde till stark ångest och depression och efter det har jag verkligen svårt att ta stora beslut. Så det är elakt gjort tycker jag av min sambo att sätta mig i denna situation. Antingen skulle han stå för beslutet eller säga nej. Han har varit sur varje gång jag tagit upp det men åndå godkänt det. Varje morgon, varje kväll i två år har jag tänkt på hur jag ska göra. Jag har känt mig sur varje dag på min sambo pga hans bettende. Jag har vaknat av ångest varje morgon. Ändå har jag varje månad ångrat att jag inte försökte månaden innan. Nu har tiden gått...embryona slängs första maj....jag kunde ha åkt idag men samma handlingsförlamning. Jag är så gammal nu så vi kan inte göra nytt IVF så detta är sista chansen för syskon. Jag önskar min sambo kunde ta mig i handen och åka med mig till kliniken men det är försent nu.. I bästa fall får jag ägglossning i början på april igen...men vi har tre embryon och bara en hinns sättas tillbaka...så chansen är inte stor längre...jag tycker att jag är dålig som slängt bort chansen...tid har gått åt att tänka på detta istället för att ordna upp min tillvaro...Jag har hela tiden velat ha barn men nackdel med förhållandet och så när min sambo egentligen inte vill har ja ginte klarat av att göra det men ändå velat klara av att göra det men velig och så går allt runt runt till en enda stor ångest och nu när det är försent så är jag helt sänkt och ångrar mig.
Tänker att när man är handlingsförlamad så är det lättare att låta tiden gå....för dig att inte göra abort...för mig att inte sätta in...jag ångrar att jag inte orkade genomföra det...jag tänker för mycket.
Jag kan inte svara på hur du ska göra, när jag själv är så obeslutsam...det jag tänker på är att i början är det ju inte ett barn..så om du inte vill ha ett barn ska du inte känna dig hemsk som inte låter en graviditet fortsätta....Du har säkert fler chanser sen att få barn. Däremot om du vill behålla hoppas jag du får rätt stöd till att orka...
Tror också det är lite så att vad man än väljer så när man måste välja fast man inte är säker så ångrar man valet...och tänker på det andra alternativet...
Jag känner panik, ångest, sorg, besviken, deppad. Jag önskar jag kunde gråta så jag fick lite lättnad men jag kan inte. Tur att jag har en chans till...hoppas jag får ägglossning...tur att jag har ett barn i varje fall...annars skulle jag sjunka ner i depression för alltid känner jag. Så rädd att något ska hände henne. -
Tycker inte att vi som läser ska råda åt något håll. Berätta om sinA erfarenheter och vad vi tyckef om olika saker kan man göra men inte säga helt hur hon ska göra för vi vet inte hela situstionen för henne.
-
Hur är det idag? Kram!