Tvekade in i det sista, men svalde pillret. Grät varje dag innan aborten, och jag gråter fortfarande varje dag. Jag ångrar aborten och jag är förtvivlad. Hur kunde jag döda mitt eget barn? Känslan av förtvivlan blir bara starkare för varje dag och jag vet inte hur jag ska gå vidare?
Aborten var ett resultat av påtryckningar från min partner. Tanken på barn gjorde mig lite skrämd men jag var lycklig, min partner å andra sidan var arg och såg inga möjligheter till att behålla. Var i vecka 8 när jag gjorde aborten...så jag kände verkligen av graviditeten (illamående, ömma bröst, svullen mage) och nu saknar jag känslan av att vara gravid. Själva aborten var väldigt jobbig, om jag hade vetat vilka smärtor jag skulle få hade jag aldrig gjort det.
Tack för uppmuntran. Just nu känns allt hopplöst. Min partner har inte varit något stöd alls, han förstår inte varför jag är ledsen och gråter. Jag känner mig enormt sviken.
'Samma Sak': vill du lämna och behålla eller har du genomgått aborten redan? Jag har lämnat min man, han var oxå väldigt hotfull. Men jag skulle lämnat honom tidigare....jag kunde inte tänka klar med honom i min närhet. Samtidigt tänker jag att om jag hade låtit graviditeten fortgå, så hade det nog slutat med ett missfall pga av all stress han orsakade.
T, vad var det som gjorde att du kände att sorgen började släppa? För mig blir det nästan värre alteftersom månaderna går. Får panikångest om jag ser gravidmagar. Det hade ju kanske varit lite lättare om jag hade haft stöd från 'pappan', ngn att dela min sorg med...att prata med en kurator är inte samma sak.
maria199: Jag känner igen mig i det du skriver. Jag hoppas att du har brutit med pappan och att du har ngn att prata med, och att familj och vänner stöttar dig. Skulle även råda dig att kontakta en kurator, ex via VC eller kliniken där du gjorde aborten. Det har gått ett tag sedan min abort nu, men jag bryter fortfarande samman titt som tätt. Det är fortfarande jätte jobbigt men jag går i terapi. Visst var det lite olustigt att öppna sig för en främling i början, men nu förstår jag att jag behöver professionell hjälp för att bearbeta allt, för att orka helt enkelt. Jag hoppas att du hittar ett sätt att bearbeta din sorg på. kram