Förtvivlad efter abort

Här är en till som varit i samma situation, otroligt lik din TS. Förutom att min partner inte var lika "hård", han skulle stötta mig oavsett men bad mig ändå om att jag skulle genomgå aborten och jag hade verkligen inte hjärta att behålla mot hans vilja. Nu har det gått ganska precis ett år sedan jag blev gravid och det är först nu för någon månad sedan som livet har börjat kännas värt att leva igen. Det låter nog hemskt och kanske överdrivet i vissas öron, men så har det varit för mig. Det har tagit enormt mycket tid att komma vidare och att kunna tänka och prata om aborten utan att jag känner att jag inte vill leva eller att hysteriskt gråta.

Finns gärna som stöd om du vill prata eller undrar något! Vet hur fruktansvärt det här kan vara och jag vet hur ensam man kan känna sig även om man har stöd från omgivningen till och med.

Jag tror att det mest var att tiden fick gå och jag fick vara ledsen. Kanske det skulle ha gått snabbare om jag hade pratat med någon form av stödperson eller så, jag vet inte. Men jag kände mig aldrig redo för det! Jag och min pojkvän har flyttat till ett ställe där jag trivs och känner mig lugn och trygg, jag har återupptagit ett intresse från tidigare och jag tror att jag har lyckats få mig själv att acceptera aborten. Men man behöver tid!! Det är svårt att tvinga sig att gå vidare om det inte är något som kommer automatiskt från hjärtat. Du har också haft mycket skuldkänslor som jag förstod det? Det är fruktansvärt. Jag kommer nog aldrig sluta ångra det här, men nu kan jag som sagt tänka på det ur ett annat perspektiv. Har också svårt med andra gravida för övrigt! Tror det är vanligt om man tagit det så hårt :/