Går det någon gång över?

Jag är i en liknande sits som dig och har tänker samma sak, när går det över??Trodde det skulle bli lättare alteftersom tiden gick, men ju närmare det kommer månaden då jag skulle fött, desto jobbigare har det blivit. Det är otroligt jobbigt att se andra gravida, men det svårt att undvika. Vet inte vad jag ville med detta, det är inte mycket tröst,  men du ska veta att du inte är ensam. Hoppas du får stöd av din sambo så att du tar dig igenom månaden och att du mår bättre snart. Styrkekram

Samma här... Denna månad är otroligt tuff.
Jo jag har till och med försökt ta bort vissa sociala medier som facebook men när jag loggade in så såg jag allt igen, alla skaffar nu och det blir jag så ledsen över.

Tro mig av att du skrev så fick jag ändå mycket tröst. Jag är ledsen att du är i den här sitsen för allt över hela världen önskar jag ingen detta men det känns ändå skönt att veta att jag inte är onormalt känslomässig eller är knäpp som känner såhär. Vet de som tycker att "amen det är ingen fara, det var inget barn än" det hjälper inte speciellt i en sådan situation. Sambon stödjer väldigt mycket faktiskt. Styrkekramar till dig också!
Hörredu behöver du skriva av dig eller så, hör gärna av dig på inboxen. Jag är ganska bra på att lyssna även om jag också känner igen situationen. kram på dig!

Det går inte över, man lär sig leva med det. Man kan vara förvissad om att beslutet är rätt och att man skulle göra samma val igen, om man backade bandet. Men "gå över"? Nej. Inte för min del i alla fall. En abort lever man med resten av livet. Tankarna kommer då och då, nu skulle barnet varit si och så gammalt osv. Har tre barn nu som är små, under 10, men tänker ibland att jag kunde ha haft ett fjärde, vuxet barn.

Men jag antar att det är olika för olika människor.

(S)

Jag beklagar att du känner så.. Tyvärr är det väl kanske så. Men som du sa, det är olika hos människor. Jag hoppas väl att saker och ting underlättar med tiden.

TS, så bra att din sambo finns där för dig. Jag har också försökt det där med att hålla mig undan sociala medier, men ja...det är svårt att undvika. Jag vet att vännerna menar väl men kommentarer som att 'det bara var ett foster', eller 'det var rätt beslut' får mig inte alls att må bättre.... 'S' jag antar att man lär sig leva med det, men just nu kan jag inte ens för en stund släppa tankarna kring aborten : (

(S) jo precis, förstår det..

(Ledsen) ja riktigt skönt att han finns där. Har du någon som finns för dig? Hoppas det! Nej precis saker och ting görs inte bättre alltså. En vän till mig när jag berättade hur jag mådde kramade om mig bara och sa "jag tänker inte säga något, bara krama dig, för vet att vad jag än säger kommer inte din smärta att minskas".. Det var nog det bästa någon kunde göra just då.

TS, jag har vänner som stöttar. Pappan till barnet har jag ingen kontakt med längre då han, istället för att stötta, tydligt markerade att han upplevde min sorg som överdriven och obefogad :(