Inlägg från: tmamma |Visa alla inlägg
  • tmamma

    Det som inte fick hända

    Från första stund undrade jag hur det skulle gå, letade efter folk med liknande symptom men hittade inga som stämde riktigt överrens. Det här är min historia, om hur vår efterlängtade dotter och lillasyster försvann allt för fort.

    Vecka 6 får jag magont och en STÖRTblödning. Ingen liten blödning som alla pratar om detta rann o rann. Var så arg, ledsen o förtvivlad, missfall.

    Vecka 7 får jag se lillans hjärta slå o hon mår hur bra som helst och växer som hon ska, men detta var bara början.

    Jag blödde floder, det var som om någon stack hål på en ballong med blod. Det kom en flod o sen kunde det vara bra i några dagar. Fram till v.13 någonstans, här började jag istället blöda varje dag. Det var inte alltid floder, men jag gick alltid med bindor och extrakläder.

    På alla ultraljud (det vart en hel del), såg allt bra ut. Det ända man kunde tänka sig var att moderkakan kanske lossnat lite.

    Vecka 23+2 åkte jag in till fl med värkar, fostervattnet var borta och jag vart inlagd. Blöder fortfarande massor. Värkarna gick inte o stoppa, dagen efter v 23+3 slutade man ge mig bricanyl o hon kom med dunderfart. Läkarna sprang iväg med henne, sambon fick desperat se på när de försökte få liv i vår lilla flicka, jag låg o storgrät på förlossningssängen o snabbt sa dem att hjärtat stannat på vår lilla Nea.

    Moderkakan som lossnat, o alla blödningar retade antagligen hål på hinnan, vattnet gick (som jag inte märkte utan antagligen trodde va blödningar som hela graviditeten) och ingen vet hur länge vattnet varit borta men tillräckligt för att jag även skulle få en infektion. Allt var emot oss, vi snubblade på mållinjen.

    Tomrummet är fruktansvärt stort. Jag saknar henne och samtidigt vill jag bara vara gravid nu på en gång. Hur går man vidare, kommer man någonsin våga bli gravid igen, kommer det hända igen? Världen känns så orättvis o grym. Inte först nu kan jag förstå er alla andra som också mist ett efterlängtat barn, jag är så arg att någon ska behöva genomgå detta. Får jag någonsin sånna blödningar igen kommer jag aldrig låta det gå så långt.


  • Svar på tråden Det som inte fick hända
  • tmamma
    kittykat skrev 2014-05-23 09:58:41 följande:
    Hej, grattis till din flicka och beklagar verkligen att hon inte fick stanna :( När hände detta?

     Jag tror att ni säkert kommer att våga bli gravida igen, och det är väldigt vanligt att man vill det efter att man förlorat ett barn. Det du kan göra nu är att ta det i den takt det kommer, tillåt dig själv att sörja din fina tjej, för det är nödvändigt Jag finns här om du vill ha någon att prata med

    Jag förlorade själv min pojke vid förlossningen, som startade i v.22 efter prematur vattenavgång, det var strax innan jul. Sorgen och tomheten är gigantisk, men vi vill också försöka igen. Vi har inga barn sedan tidigare.

    Om du vill, finns det en hemlig grupp på fb, där finns det enormt mycket stöd att få från andra som varit/ är i samma situation. Kontakta admin på: sjalarsageraldrigfarval@outlook.com



    Beklagar er förlust, hoppas våra små tar hand om varandra vart dom nu är <3 Vår dotter föddes i måndags. För mig verkade det vara flera faktorer som spelade in men det var antagligen när vattnet försvann som det var helt kört :( Är det vanligt? Hur stor e chansen att samma sak händer igen :( Vi har en son sedan tidigare, han har verkligen vart vår stora räddning. Utan honom hade jag nog inte klarat av allt så bra som jag gjort.
  • tmamma
    kittykat skrev 2014-05-23 09:58:41 följande:
    Hej, grattis till din flicka och beklagar verkligen att hon inte fick stanna :( När hände detta?

     Jag tror att ni säkert kommer att våga bli gravida igen, och det är väldigt vanligt att man vill det efter att man förlorat ett barn. Det du kan göra nu är att ta det i den takt det kommer, tillåt dig själv att sörja din fina tjej, för det är nödvändigt Jag finns här om du vill ha någon att prata med

    Jag förlorade själv min pojke vid förlossningen, som startade i v.22 efter prematur vattenavgång, det var strax innan jul. Sorgen och tomheten är gigantisk, men vi vill också försöka igen. Vi har inga barn sedan tidigare.

    Om du vill, finns det en hemlig grupp på fb, där finns det enormt mycket stöd att få från andra som varit/ är i samma situation. Kontakta admin på: sjalarsageraldrigfarval@outlook.com



    Beklagar er förlust, hoppas våra små tar hand om varandra vart dom nu är <3 Vår dotter föddes i måndags. För mig verkade det vara flera faktorer som spelade in men det var antagligen när vattnet försvann som det var helt kört :( Är det vanligt? Hur stor e chansen att samma sak händer igen :( Vi har en son sedan tidigare, han har verkligen vart vår stora räddning. Utan honom hade jag nog inte klarat av allt så bra som jag gjort.
  • tmamma

    Mitt meddelande verkar inte vilja skickas...

    Beklagar er förlust, hoppas våra små tar hand om varandra vart dom nu är <3 Var nog vattenavgången som var avgörande här med! Tänk om det skulle hände igen i framtiden? Hur tusan vågar man ens "chansa"? Vi har en son sedan tidigare, han har vart den stora räddningen för oss. När vi fick veta att vi väntade en liten flicka sa jag till min sambo "det är helt sjukt, vi kommer bli en sån där liten perfekt familj. Det måstr vara fel, sån tur kan vi inte ha" känns som en kniv i hjärtat att det faktiskt vart så. Viste att allt var för bra för att vara sant :(

  • tmamma

    Ville bara göra en uppdatering här: vi vart gravida igen efter några månader, i v.13 kom första störtblödningen o det vart en precis likadan graviditet. I v.22 vart jag inlagd pga för lite fostervatten/sipprande fostervatten. I v.24+0 föddes ännu en liten tjej, idag är hon lite över 3 veckor gammal o vårdas på neo-iva. Hon har det kämpigt, o vi kan inte allt annat än o hoppas. Jag känner mig så arg på livet som gett oss precis samma hemska skit igen o samtidigt otroligt tacksam för att hon fortfarande finns med oss.. Allt är en känslomässig berg o dalbana.

Svar på tråden Det som inte fick hända