Hur ska ja tänka vid val av donator?

När ni varit barnlösa tillräckligt länge kommer ni skita fullständigt i hur donatorn ser ut.
I början hade jag önskemål om hur donatorn skulle se ut gällande färger och längd.
Med åren blev det mindre och mindre viktigt. Bara det blev ett levande barn.

Efter sex års förtvivlad kamp och ca 40-50 försök att bli gravid med hjälp av donator så fick jag slutligen ett helt fantastiskt barn! Trots att både jag och donatorn har blå ögon så har barnets blå ögon börjat bli alltmer gröna.

600 000 sek gick det hela på innan jag blev gravid och fick behålla barnet. Det var värt varje krona trots att plånboken nu är mycket tom.

Nån tusenlapp hit eller dit känns som en fis i rymden. Önskemål om utseende likaså. Om barnet har samma etniska ursprung som minst en av föräldrarna så blir det likt nog för att slippa uppmärksamheten som alltför stor olikhet kan medföra.

Håller med ovanstående angående öppenheten. Pappan får ta hand om sina problem med infertiliteten utan att det drabbar barnet. En avspänd öppenhet från låg ålder är nog i de allra flesta fall det som är bäst för barnet. Då blir det ingen "komma ut"- process, inget trauma, barnet kan lita på er och slippa känna sig lurat som det kan göra om det känner sig snuvat på sanningen om ni först i tex tonåren berättar som det är.
Mitt barn är nyss fyllda två och förstår ännu inte men får ända höra sanningen. För honom kommer det aldrig bli en stor "sak" för det finns med från början och det är ok att prata om att han kommit till med donation. Han vet att han har en donator men inte riktigt vad det innebär. på dagis vet fröknarna och kan inkludera också honom när de läser böcker om hur barn kommer till. Nu har de en annan bredd på "ett barn blir till"- temat än de skulle haft om de ej vetat. De pekar inte ut sonen men han kommer en dag känna sig inkluderad, att hans historia är ok och "finns", inte bara kompisarnas, de som blev till på det gamla vanliga viset.