Hur ska ja tänka vid val av donator?

Asså vad donatorn har för utbildning, yrke eller intressen känns nästan lite komiskt. De bryr vi oss inte om alls.

Men de med hur barnet kan komma att se ut (i grova drag i alla fall) betyder mycket.

Hårfärg, längd och vikt är mer viktigt men inte heller de viktigaste.

Hade vi adopterat hade det varit nåt helt annat. Nu har vi inte berättat för folk om vår tänkta insemination då det är känsligt i vår familj. Vi kommer självklart att berätta för barnet när de blir lite äldre och förstår men fram till dess ser vi ingen anledning att prata om det med andra.

Barnet kommer vi så klart att älska oavsett, men vi vill undvika stora svängningar i utseendet i den mån det är möjligt.

Vi har hittills bara tittat på donatorer ifrån Cryos, (dvs gratis) men det finns ganska få att välja mellan. Frågan är om vi kommer hitta så mycket mer om vi betalar för att se fler hos europeanspermbank. För 100 euro får man fri tillgång i 3 månader...

Att säga att små barn tex är fula (ser konstiga ut osv) är ju tabu (och kanske lite dumt) men så måste ju alla tänkt någon gång, eller? :)

Man kan ju inte få någon garanti för att man får vackra barn, och de är inte heller de vi tror. Men då vi tittat på bilder på donatorerna när dom varit barn tar de ju emot att välja dom som ser lite "konstiga". Är inte de normalt? :)

Känns som de blir mer och mer fel ju mer ja skriver... hoppas någon förstår lite hur ja tänker.

Vad fint det här med förskolan. Det har aldrig slagit mig faktiskt. Vi har inte pratat om det hemma än för att det inte riktigt har kommit upp om hur barn blir till. Jag tänker att jag liksom väver in det i ett naturligt samtal. Kanske blir det snart då syskon är på väg (med annan donator).

Tack för tipset!

Tack för era svar. Blir bara lite matt när moralen ska rinna fram.

Vi kommer att berätta för vårt framtida barn hur allt gått till när VI anser att det är bäst. Jag har aldrig skrivit att det blir när den är vuxen, utan det kan bli när den är 2 eller 4, vi får se när det känns rätt. Till vilka andra vi berättar får vi se. Just nu tycker vi inte att andra runt omkring har med våra problem att göra, det känns liksom lite privat, men hur det känns i framtiden får vi även se vad gäller det här.

Att säga att pappan får ta hand om sina problem med infertiliteten låter ju väldigt förstående, NOT!

Vi är ett par, man och kvinna och hela den här resan gör vi tillsammans och problemet att bli gravid tillhör oss båda.

Självklart vill vi i slutändan bara ha ett friskt barn!

Men när vi haft chans att kunna påverka lite så vill vi göra det.

OM vår resa blir lång och vi också kommer upp i 600.000kr så kommer säkert vikten att välja ögonfärg vara försvunnen på långa vägar, men just nu står vi inför vår första insemination och just nu är siktet inställt på hur det ser ut idag.

Tack för tips och synvinklar, men moralen om vad som är rätt och fel, och hur ni anser att vi SKA göra hit och dit i framtiden klarar vi oss utan.

Är du på riktigt eller!?

Vem har sagt att barn är en rättighet???

VI är två om att skaffa barn. Våra problem har vi tillsammans. Hur svårt kan det vara att förstå och acceptera det!?

Tagga ner och försök förstå vad jag säger istället för att döma!

Vad i det jag skriver skulle skada barnet?