Junibebisar 2014
Hoppar gärna in här också. Min som föddes den 22/6 12 dagar efter tiden.
Hoppar gärna in här också. Min som föddes den 22/6 12 dagar efter tiden.
Tack för ert stöd tjejer! Det känns bättre bara att få höra att man inte är ensam och att det går över :) Känns ju tabu att inte njuta i fulla drag för enligt alla runt omkring är det ju just det man ska göra den här tiden. Ser fram emot när "transportsträckan" är över :)
Apropå andra människor, fick min första uppfostrande kommentar av en främling igår.
Jag satt på en uteservering och matade bebisen. En tant går förbi långsamt, tittar och tittar. Det är ju många som är nyfikna på lillen så jag skulle precis börja det vanliga "sex veckor på torsdag, det är en pojke" och så vidare. Då säger hon plötsligt "Jag hoppas du har solskyddsfaktor på den där". Jag blev lite paff och sa typ "vi är mest i skuggan, och klockan är ganska mycket" (solen är inte så stark). Sen klagade hon på att han hade för lite kläder på sig... det var fortfarande minst 25 grader varmt så jag påpekade att om han skulle ha kläder skulle han nog svettas ihjäl. Då sa hon att "på min tid skulle man ha mössa på dem i alla fall": Jag svarade att jag ändå tyckte att det var för varmt för det, och vi sitter ju bara i skuggan. Hon avslutade med "Jag säger ju inte det här för att jag är bättre än du. Jag vill bara säga till". Jag tror jag bara sa okej och tittade demonstrativt ner mot min bebis och min tidning. WTF liksom?
Jag har reflekterat ett tag över att jag har väldigy ont i leder främst fötter händer och knän, men även stel i hela kroppen. Googlar & hittar att amningen kan vara boven. Så jäkla sjukt? Någon annan? Är så himla jobbigt, idag har jag inte klarat av att gå normalt, endast belastat på hälarna :(
Detta begränsar mina powerwalks som jag då idag var tvungen att vila från! Tog ipren tidigare och nu verkar jag ändå kunna stödja lite igen!
Så sitter jag här kvällen innan sambon, pga familjekris, åker till Kina i 10 dagar :(
Känns sådär får jag nog säga. Bebis är två månader och jag känner att jag precis börjat vänja mig lite vid rollen som mamma men är ändå fortfarande sjukt osäker ibland och att jag nu ska vara helt själv skrämmer livet ur mig. Jag har såklart vänner och familj runt om men när dagen är slut så är jag ändå själv och har ingen annan att lita till.
Det är heller inte roligare för honom som tvingas åka fast att han inte vill lämna oss så jag försöker ändå att inte visa min oro för honom så att det blir ännu värre när han ska åka. Men jag kommer att lipa ögonen ur mig när vi säger hej då i morgon förmiddag.
Jag som aldrig har varit särskilt blödig när det gäller sånt här innan. Känner inte igen mig själv, det är ett som är säkert.
Kanske hjälper det mig i min mammaroll att han är borta och jag måste hantera allt själv och sen kanske komma starkare ur det? Om 10 dagar vet jag....men fy vad det känns jobbigt nu :(
Vi ammar längre än så! Jag räknar med minst en halvtimme per gång. Det är ok dagtid men på natten är det lite drygt.
Fick en diarréblöja på eftermiddagen, antar att den var pga vaccinet. Får se hur natten blir.
Min kille började jobba idag efter semestern och jag har lite panik över vad jag ska göra av alla dagar framöver! Visst har vi haft mysiga jollerstunder här hemma idag, men gnällstunder också, och ibland känns det som om man bara väntar på att det ska bli kväll. Uttråkad eller jag vet inte vad! Vyssar barnet hela tiden känns det som, i hopp om att hon ska somna... För hon är gnällig och verkar så trött. Och ibland känns det som att hon sover hela tiden... Vaggar jag henne till sömns för ofta...? Dåligt samvete! Och jag ser hösten framför mig och tänker att SKA ALLA DAGAR VARA SÅDANA? Känner inte så många som jag kan umgås med, och de jag känner jobbar ju... Vad GÖR man? Barnet sover, äter, vi jollrar en stund, jag lägger henne på golvet så hon får krypträna, sedan verkar hon trött, och jag vyssar, hon somnar en stund, äter, vi jollrar, leker kanske lite med nån leksak. Hon verkar trött, jag vyssar, hon somnar en stund. Går KANSKE till affären en sväng.Visst skulle jag kunna åka in till stan, men tanken på att åka buss med Puttan som kanske blir upprörd och skriker i panik så att jag måste plocka ur henne ur vagnen (livsfarligt på motorvägen, väl???) gör att en sådan resa inte känns så lockande...
Okej. Har haft killen hemma i 5 veckor... Det är första dagen utan honom på länge, och jag är trött efter en heldag med bebisen utan avlastning... Känner mig lite ledsen och tänker för mycket. Kanske inte så konstigt. Kanske kan jag hitta nån öppen förskola eller liknande så att jag kan träffa lite vuxet folk ibland också... Puttis, älskar dig gränslöst, men ibland vill mamsing prata med nån som kan svara begripligt...;)
Jag bara undrar, VAD GÖR NI??? På en vanlig dag så där, hur ser den ut? Trodde att jag skulle känna mys-pys-känslor över mammaledigheten, och det gör jag också...ibland...men ibland känns det som att jag klättrar på väggarna med lillputt hängande i pälsen och inte vet vart jag ska ta vägen. Dålig dag. (Med gulljoller och många fina leenden, men just nu är jag bara så trött...)
Suck, hann sova en timme innan bebis vaknade för nattens första matning kl 23.40. Sedan dess har jag inte kunnat somna om. Både sambo och bebis sover djupt på varsin sida om mig. Snart vaknar dessutom bebis igen för mer mat.
Och jag som ska in på möte på jobbet kl 8 imorgon. Det kommer bli en jobbig torsdag....
Tänk då sjukt egentligen att jag på 4 månader inte har sovit mer än 4 h i sträck.
haha min klump är 4 månader och väger 8,3 kg, 68 cm lång!
Ni som har bebisar som sover bra, hur mycket äter de sista timmarna innan läggdags?