Jag ammar min lilla i minst 20 min åt gången. Oftast längre, och då ammar jag ungefär var tredje timme. På natten kan hon faktiskt nu, sova minst fem timmar i sträck! Hon är snart åtta veckor gammal.. Min kompis som har en fyramånaders gammal bebis ammar bara typ tio min åt gången.. Galet det där!
Jag vet att de flesta vaccinerar sina barn utan att ens fundera en liten sekund, och det förstår jag. Men jag är en sån som inte bara följer massan och låter andra bestämma vad som är bra och inte utan jag väljer att forska i saker själv innan jag tar viktiga beslut. Så om det är någon mer än jag som ifrågasätter hela grejen och inte är helt säkra så kan jag tipsa om det här föredraget som jag precis tittat på. Så jäkla intressant!! Det ät dock i 10 delar, så det är långt! Men väl värt det.
Sen sa hon i föredraget nåt intressant också. Hon valde med sitt sista barn att inte gå till BVC alls (Hon bodde i Finland) Så länge barnet växer och mår bra finns det ingen anledning att sitta och bli uppläxad om man följer en kurva eller inte. Och egentligen, lät rätt logiskt. Att man bara går om man undrar något eller om barnet beter sig annorlunda. Men är det frivilligt att gå till BVC? Eller blir man typ anmäld som oansvarig eller nåt då? Bara lite funderingar utanför boxen liksom 
Min Elsa är tre månader idag! Senast vi vägde och mätte henne var hon ca 6kg tung och 59,5 cm lång. Och vi skulle tagit vaccinationssprutorna idag, men vi hoppade det! Tycker hon är på tok för liten för alla dessa gifter! Man måste läsa på som förälder, tycker jag.. Inte bara följa med strömmen.. Alla gör som de vill, men man kan inte säga att de föräldrar som inte vill gå igenom vaccinationsprogrammet inte tänker på sina barns bästa. Sen vet jag inte om vi inte kommer vaccinera alls eller om vi kommer vänta tills hon är lite äldre och tåligare. Tyvärr skyddar ju inget vaccin till 100% heller, så även fast man tagit sprutorna så kan man bli smittad, men det kan nog bli ngt lindrigare. Detta är min privata åsikt, och jag kan ändå förstå folk som vaccinerar sina barn :) likväl som jag kommer välja att inte ge min dotter kött och jag hoppas att folk kan acceptera min ståndpunkt också!
Åh vad jag känner igen mig med det där att inte vilja gå längre promenader för oron att det bara blir en massa jobbigheter om hon vaknar och blir ledsen etc.. Och hur skönt det är att ha någon med sig.. Varför vet jag inte egentligen.. Men.. Det har blivit bättre! Nu kan hon ligga vaken i vagnen utan att bara skrika rakt ut för att hon vill ha tutten! Och jag gjorde min första utflykt själv (åka pendel och tvärbana) förförra veckan och det gick bra :) då var jag stolt hehe.. Tänk vad mesig man är.. Det är ju knappast våra bebisar som hindrar oss egentligen utan vår oro!
Idag vände sig Alice från mage till rygg för första gången! Jag är stoltast i världen! Fram tills nu har hon fullkomligt avskytt att ligga på mage och jag har inte tvingat henne till det heller. Men så fastnade hon för sin egen spegelbild så då provade vi magläge igen och då går det hur bra som helst :) Min lilla plutt börjar bli stor ;)
Och jag har gått ner alla mina 14kg, de bara ramlade av mig och jag kämpar för att inte gå ner mer! Jag helammar, men en sak har jag märkt och det är att mina höfter har "gått upp en storlek".. Jag är liksom bredare där nu! Men det har jag inga problem med :) större brön har jag ju också.. Men det är ju mjölkens förtjänst hehe. Är däremot sjukt otränad.. Magmusklerna är som bortblåsta och ryggen är i riktigt kasst skick. Kondisen likaså.. Men men.. Det får ta sin tid!
Trevlig helg alla :)
Hjälp mig, jag känner inte igen min bebis!
Hon har alltid varit så lugn och nöjd, sovit mycket och allt har känts bra. Men på senaste tiden har hon ju börjat utvecklas mer och mer (vilket såklart är normalt och bra) men detta gör att hon inte alls är lika nöjd längre, gnäller när hon är uttråkad och sover mycket mindre, verkligen svårsövd på dagtid! Vilket resulterar i att hon blir övertrött och överstimulerad!
Igår kväll hade vi bara varit hemma hela dan, även min sambo. Och hon hade ändå sovit rätt ok, men var sådär gnällig då och då.. På kvällen kring nio var hon ändå på rätt gott humör så min sambo fjantade sig lite framför henne och hon tittade storögt på men sen kom underläppen fram och jag tänkte att hon behövde äta/sövas vid bröstet men då började hon gallskrika. Min sambo tog henne och hon lugnade sig något så då sa jag att jag kunde försöka med bröstet igen, men då blev hon som förbytt och skrek och skrek, blev helt illröd och klöktes så jag blev livrädd att hon inte fick luft, så kräktes hon rätt mycket slem och mjölk :( sen tog min sambo henne igen och fick gå runt och vagga och vagga och prata lugnande etc typ i en evighet kändes det som och jag hade hjärtat i halsgropen. Sen la han slutligen ner henne i sängen och sen vaknade hon minst två ggr och då tog jag upp henne och hon fick ligga och snutta och somna om. Lugnare nu som tur var!
Förlåt detta blir långt! Men jag känner mig nu på morgonen så orolig på något vis.. Sambon gick ju till jobbet och jag känner mig liksom ängslig över hur hon nu kommer att vara.. Allt det som man har lärt sig känns som bortblåst.. Att tilläggas är ju att hon är 3 och en halv månad och att detta kanske är ett utvecklingssprång.. Men jag vill bara känna lite stöd från någon annan om de tycker att sina bebisar blivit annorlunda på senare tid? Hon är ju även mer glad, alltså ler mer och skrattat högt har hon gjort.. Men det är ju känslan av att plötsligen inte veta vad man ska göra riktigt.. Och hur jag ska få henne att sova på dagtid :/
Så skönt att läsa om er andra och era "förändrade" bebisar.. Inte för att jag tycker att nån ska ha det jobbigt eller så! Men bara för att få känna att man inte är ensam i detta nya trassel!
Hoppas detta utvecklingssprång inte varar allt för länge för jag orkar knappt vara ensam med henne på dagarna längre :( får inte i mig tillräckligt med mat ens.. Hon går ju såklart först med sina behov så vad ska man göra.
Vår bebis sover också sämre nu.. Vaknar oftare, verkar sova oroligare. Och jag som vaknar vid minsta rörelse sover ju knappt nånting :(
Vi har ju försökt att ha lite kvällsrutin för att hon ska komma lite till ro, vi byter till ny blöja, sätter på pyjamas, går in i sovrummet och släcker ner lite.. Men igårkväll vart hon misstänksam bara vi började sätta på henne pyjamasen.. Hon blev mer och mer ledsen och gjorde ledsen underläpp flera gånger! Tillslut fick vi gå ut ur sovrummet och då lugnade hon sig lite.. Men då hade hon ju liksom listat ut av vi försökte natta henne och det verkade hon ju verkligen inte vilja. Så det slutar med att jag står i vardagsrummet och vaggar och vaggar och sen får hon bröstet när jag står där. Då lugnar hon sig ju.. Så jag får vagga/gå till sovrummet med hennes ammandes samtidigt och försiktigt satta mig i sängen, aj min rygg!! Och sen tillslut lyckades jag hoppa upp i sängen och buffa under en kudde under armen, alltså hjälp.. Och sen somnade hon, jag la ner henne, hon vaknade efter typ tio minuter, upp med henne till bröstet igen. Sen somnade hon och jag la ner henne och tänkte att nu, nu somnar hon för natten. Jag somnar, sover en timme och vaknar av att hon gallskriker, så upp med henne till tutten i panik.. Och sen för femtielfte gången somnar hon. Tror ni jag kan sova då..? Eeh nä. Underbart detta.
Och min pluttis är fyra månader igår och väger nu 7110 g och är 63 cm! :)