(vilket jag oftast skippar eftersom de ändå svullnar upp till elefantstorlek )
Jag har ett par gympaskor som man drar ihop med ett typ av spänne istället för snören som kan gå upp när man springer. Dessa har jag använt den sista tiden för att slippa knyta skorna. Mannen skulle hjälpa mig med dem igår för de vek sig i hälen och tyckte de verkade lite för trånga. Jo men de är så öppna de kan... Är glad att jag inte behöver gå på fester eller liknande med finskor. För jag kan inte få på några andra skor nu (förutom inneskorna som jag har på jobbet). Hade gärna sluppit svullnaderna i fötter och händer.
Okej lite naivt kanske men det känns som om det kvittar vad man gör och inte gör för förlossningen startar ändå när den själv vill och då kan jag hellre skippa alla jobbiga saker och passa på att vila mig inför förlossningen och amningsnätter
Jag har kommit in i en konstant hungrig fas. Och sockersug som en missbrukare, jag tänker bara på kolaremmar och ahlgrens bilar.
Så länge jag ätit något innan jag handlar funkar det men senast var jag hungrig. Då blev det remi (både kakorna med nougat och de med mint), delicatobollar (kände mig tvungen att testa både deras nya med Marianne och med Dumle) och marabou choklad med jappsmak. Kändes som nyheterna lockade på mig mycket mer än annars. Men när vi väl hade fått i oss mat gick det bättre. Vi har fortfarande kvar av kakförrådet så jag kan dämpa suget med lite varje gång istället för att sluka allt på en gång (Stolt över mig själv )
Hej!
Jag har inte varit så aktiv i denna grupp den senaste tiden, men jag har följt er hela vägen från start.
Nu behöver jag dock få gnälla av mig lite så jag passar på här ;)
Jag har bf 23/3 och förra veckan fick jag åka in akut till förlossningen pga riktigt smärtsam värk i magen. Värken var konstant, men det visade sig på förlossningen att jag hade regelbundna sammandragningar med några minuters mellanrum samt att smärtan blev värre när de kom. Jag fick bricanyl för att stoppa sammandragningarna eftersom läkaren inte ville att jag skulle föda 5 veckor för tidigt. Jag hade inte öppnat mig något men de var ändå oroliga att det skulle dra igång. Sammandragningarna lättade men dessvärre försvann inte smärtan och det visade sig sen att jag även har fått njurbäckenvidgning så jag fick spasmofen och då lättade smärtan en del. Sen dess har jag varit hemma och har känt molvärk på samma ställe från och till, ibland gör det något (läs mycket) ondare men jag har ändå valt att inte ta några mer spasmofen då jag har fått för mig att det egentligen inte är så bra under graviditet. Tänker att jag sparar dessa till nästa riktiga anfall.
Idag var jag hos bm och pratade lite om hur jag ska göra med jobb fram till bf. Hon sa att man inte sjukskriver någon när det bara är 4 veckor kvar utan då får man plocka föräldradagar. Hon ignorerade dessutom att mitt blodtryck var ganska högt och viftade som vanligt bort min huvudvärk med att jag borde se till att dricka mer... Njurbäckenvidgningen kommenterade hon att "det händer en del" och att man får "räkna med lite krämpor" under graviditeten.
Jag har verkligen inget emot att jobba de sista veckorna som är kvar då jag har massor att lämna över till min vikarie, men när det blir såhär och man inte blir tagen på allvar så känns det skit rent ut sagt. Ska man behöva vara halvt döende för att överhuvudtaget få hjälp som gravid?
Usch, det blev ett långt gnällinlägg men det var välbehövligt från min sida :)
Hur gör ni andra med er partner/den som ska följa med? Antar att er partner jobbar? Min man jobbar i Norge och har strax under 2 tim hem. Han kör lastbil, så det kan ta någon timme till innan han kommer hem om han är ute och kör. Min mamma som ska passa barnen har 2,5-3 tim hit, om hon är i skolan (vardagar). Annars om kan hon vara här på 20 min ca.
Ska er partner vara ledig ifrån jobbet nära bf, eller har partnern nära hem ifrån jobbet och kommer hem när det är dags? Jag funderar på att försöka hitta någon som kan köra mig till sjukhuset om det är vardag. Min man har mycket närmare till sjukhuset än hem till mig, så egentligen kunde vi mötas där. Har drygt 1,5 tim till förlossningen hemifrån. Det innebär att det kan ta 4-5 tim minst, innan vi är på sjukhuset om jag ringer min man vid första värk.
Har bara två igångsättningar bakom mig, så har inte stressat upp mig något större över detta ännu. Förlossningarna har tagit 24 tim och 12 tim, så barnen har inte stressat ut direkt.
Är i v 34+5, så hinner tänka ett tag till.
Sen när jag går hem så är det som sagt 20 min med bil för mannen hem och därefter 20 min till sjukhuset. Mannen är mest orolig för att jag ska ha lång latensfas som gör att vi inte får åka till sjukhuset samtidigt som han inte kan jobba. Bm sa på föräldrautbildningen att den kunde ta någon dag och det var inte han riktigt beredd på men det vet jag inte hur vanligt det är.