Elvie: Jag håller med om att det verkar som att man behöver förklara sig och försvara sig om man aktivt försöker få en trea. Glädjen hos omgivningen är inte alls självklar och tydlig som vid första och andra barnet. Jag har inte berättat för någon mer än min bästa väninna att vi försöker få en trea men det blev inga jubel och fnittriga kramar den här gången direkt. Har däremot flera trebarnsfamiljer runt om mig som jag försiktigt mjölkat på info.
Jag har alltid tänkt mig tre barn men maken ville bara ha två och tyckte redan då att han var för gammal för fler barn (han var 37 då och är 40 nu). Han har oroat sig över att vi stjäl tid och uppmärksamhet från de två vi har och ännu mer så om det skulle visa sig att vi får ett barn med större behov av ett eller annat slag, vilket ju också risken ökar för ju äldre vi blir.
När min mens var sen här i våras fick vi en sådan hoppsan-hicka!! Men vi hann vänja oss så vid tanken på en liten trea att vi blev besvikna när mensen väl kom och bara hade hoppat över en månad.När maken fick smälta det hela en stund bestämde vi oss för att aktivt försöka få till en trea. Jag kastades med ens tillbaka i känslorna från förra gångerna, precis som skrosa skrev här uppe! Både i iver, längtan, frustration och förstås besvikelse varje gång mensen kommer. Försöker tänka "blir det inte så är det ok" men i hjärtat är jag definitivt inte där. Jag är inte färdig med barnafödandet. Jag vill ha min lilla trea...
Jag kan också fundera mycket över om trean kommer bli mer ensam. Mellan de två första är det 2,5 år och de leker så himla bra tillsammans och har så stort utbyte av varandra. Men redan nu är minstingen 3,5 och kommer alltså vara minst en bit förbi fyra när/om trean kommer...
Långt blev det. Tack för att jag fick häva ur mig lite.