Hur långt kan man ha mellan barnen innan det blir för långt?

Ja tighta kan man ju bli även med hög åldersskillnad, eller ha jättedålig relation syskon emellan fast det bara skiljer ett par år. Min personliga 10 års gräns grundar sig i att jag tycker var sak har "sin plats". När äldsta börjar gå i bebistankar så vill inte jag ha småttingar hemma fortfarande. Då vill jag finnas där för min dotter och mitt barnbarn hundra procent! Sen kanske hon inte vill ha barn och då är det ju så.

Det finns ju inga garantier för något alls. Definitivt inte för att barnen ska trivas ihop, gilla varandra och de bitarna. Jag vill helst att mina barn ska ha en bra relation när de är vuxna. Det är då man behöver varandra. Det är fyra år mellan mig och min ena syster och hon är en nära vän. Det är tio år mellan mig och min andra syster, men varför vi inte umgås har inte mycket med ålder att göra, däremot livsstil och partners med mera.

Det är två år mellan min man och hans syster. De har bråkat hela livet och umgås idag inte alls. Däremot umgås vi med hans syster med sambo som är 15 år yngre än honom.

På mina barn skiljer det 4 år. De har en bra relation och älskar varandra, retar livet ur varandra och leker ihop om de inte har egna kompisar. Min högsta önskan är att de ska vilja umgås när de blir vuxna.

Min kusin är 14 år äldre än sin lillasyster. De hade problem att få båda barnen. Till sist tror jag de gav upp och sen helt plötsligt var mamman gravid bara.

Jag ska tillägga att det har inte varit några problem heller och de har en bra relation och umgås mycket själva med varandra. Han är 26 och hon är 12.

Vi umgås oftare med mina halvsyskon som det skiljer i ålder med över 10 år till och som dessutom bor långt borta, än med min partners helsyskon som är i "rätt ålder" och bor nära.

Du tror att du kan styra relationen mellan dina barn genom att välja "rätt" åldersskillnad mellan dem. Sådana tankar kan du glömma, livet fungerar inte på det sättet.

Min man har fyra systrar. En som är tre år yngre än honom. Sen har pappa en "kull" till där åldersskillnaden är hm 20 25 och den maken var 35 när hon kom.

Och han är lika tight med alla faktiskt.

Och de tre yngsta är löjligt nära varandra ( på ett possetivt sätt alltså)

Jag kom med i familjen när den yngsta föddes. Och hennes systrar har alltid lekt med henne tagit sig tid med henne osv.

Det är tre år mellan mig och brorsan och vi lekte tillsammans som små och är nära varandra i dag som vuxna.

Jag tror mycket beror på föräldrarna, att inte tvinga barnen att vara tllsammans utan låta dom välja själva.

Sen om jag ska vara lite peesimistiskt, jag tror inte att tre stycken syskon nära i åldern kommer bli lika taighta som två. Det är ju lätt att en blir utanför. Tre är ett svårt antal tror jag när barn ska leka ihop. Men det är ju min personliga erfarenhet både som liten och tonåring själv och från min "liverfarenhet"

Jag har en bror som är 16 mån yngre än mig och en som är 6,5 år yngre. När vi växte upp var jag väldigt tight med båda, men på olika sätt. Bröderna däremot hade många konflikter när den yngsta var ca 2-6 år gammal, pga avundsjuka. Sen blev de också väldigt tighta. Idag är det bröderna som är närmast varandra och jag har glidit ifrån dem båda lite pga att jag har valt ett annat spår i livet (flyttat långt, skaffat barn osv).

Oroa dig inte för åldersskillnaden. Syskonkänslan får de om de bor ihop och vänner blir de om deras personligheter passar ihop. Tror inte åldern har så mkt med saken att göra.

Jag är närmare min 11 år yngre bror än min 1,5 år äldre syster. Mycket närmare. Tror sånt där handlar mycket om personlighet.

Tycker man gör som man vill! MAN ska ha så och si. Alla ska ha som alla andra gämt.

Jag har 3 år 9 mån mellan mina och de är tighta med både mycket kärlek men också bråk. Kan verkligen se fördelen med att ha en längre åldersskillnad också mellan barnen. Jag ser det inte som att det är jätteviktigt att de ska växa upp tillsammans på det sättet. Syskon har man ju hela livet ändå och kan få en bra relation trots åldersskillnad.

Jag tycker att man helt enkelt försöker få barn för att man vill ha dem. De blir syskon och man försöker skapa en atmosfär där de har så mycket glädje av varandra som möjligt. De skapar sinsemellan de relationer som passar dem, dels under uppväxten, dels som vuxna.

Det är en massa saker som avgör hur relationen kommer att se ut, åldersskillnad är bara en. Man kan ju inte hänga sig fast i någon bild av hur man tycker att det bör vara, eftersom det helt enkelt aldrig blir så! Man har inte den kontrollen eller styrmöjligheten.

Med andra ord: det kan aldrig bli för långt mellan barnen. Sådana gränser existerar inte. En familj följer andra lagar.

Många skriver om barnens relation som vuxna och det ser jag inga problem med, när man passerat viss ålder är åldersskillnaden ofta irrelevant. Men jag vill att barnen ska ha glädje av varandra som barn också. Så inte de två stora är så pas stora att de typ slutat leka när trean kommer i lekålder osv. Så det är främst det jag ältar nu.

Och sen åldersfrågan med oss (vi är några år från 40 respektive några år över 40 år) och ju äldre vi är när trean kommer desto äldre är vi förstås när trean blir vuxen.

Nästan 5 år mellan mig och mitt syskon. Ingen vidare relation under uppväxten. Men nu i vuxenlivet har vi en bra relation. Men ja, det har ju kanske inget med åldern att göra.
Maken har samma hopp mellan sitt syskon. Så vi bestämde att vi tar barnen så tätt vi kan/orkar. Vilket har blivit 1½ år, resp 17 månader. Men mellan 1:an och 3:an blir det ju ändå ett större hopp. Lite egoistiskt tänkande finns det såklart i detta beslut också.
Enklare att anpassa semestrar som passar alla. Lika bra att köra på när man är inne i det. (Bebisgrejer, vakna nätter, blöjor, förskola osv).

Vet många som haft tätt mellan 1:an och 2:an och väntat lite med 3:an som faktiskt upplevt att storasyskonen har varit mer engagerade, tyckt det varit roligt med ett småsyskon och att det inte varit en kamp mellan syskonen på samma sätt.
Tror att det kommer att bli bra oavsett. Så lås inte fast er vid att det är kört bara för att det blir lite längre glapp än ni planerat. Det kanske blir ännu bättre än vad ni kunnat gissa på.

Tack för fint svar! Vi hade ju då tänkt mycket tätare än vad vi nu har möjlighet till och det är tufft att hantera alla månader av besvikelser och missfall. Jag har alltid upplevt mig som lite utanför mina äldre syskon och ville därför ha lite tätare men jag hoppas att det faktum att vi har två barn med olika kön gör att det blir en connection mellan de två barn som kommer vara samma kön, oavsett om det är äldsta och yngsta eller yngsta och mellanbarnet. Om du förstår hur jag menar.

Och ja, vi hade velat kunna skola in trean på förskolan medan tvåan går kvar och såna saker men det går inte nu. Och också det där med att inte ha för mycket aktiviteter ännu med de äldsta medan trean är liten osv och semestrar som passar alla.

Men ja, det där med att storasyskonen är mer engagerade och mindre svartsjuka ser vi som något positivt att det dröjer lite. Vår äldsta älskar bebisar och skulle tycka en bebis vore toppenkul. Och vår tvåa har varit oerhört närhetstörstande så där är det också bara bra att det dröjt.

Men ändå, det stressar med åldersskillnaden som inte blir som man tänkt. Och föräldraledigheten man väntat på men aldrig får gå på...