Bf Maj 2015

Suck.. Det blir uppenbarligen ingen bebis idag heller.. Går in i vecka 42 imorgon och det här känns så otroligt deprimerande och rent av dåligt rent psykiskt vid det här laget.. Ni andra som gått över nu, hur orkar ni?

Jag kommer aldrig orka 14 dagar, det är ett faktum.. BF+8 idag och den här natten har varit den värsta i mitt liv. Det finns absolut ingen plats i magen och varenda liten rörelse ifrån bebis gör SÅ ont, plus att jag är liten och kort så varenda sammandragning gör att livmodern trycker emot revben och lungor vilket gör att jag inte kan andas. Det känns helt inhumant att man skall behöva må såhär.

Känner redan panik vid tanken på att jag någonsin mer skall utsätta mig för en graviditet igen, och då har jag inte ens upplevt förlossningen. Trodde verkligen inte jag skulle reagera på det här sättet..

Hade skrivit ett långt inlägg och så lyckades jag trycka bort alltihop.. Suck..

Jag vet ju att du har rätt, men det är otroligt svårt att hålla sig positiv i det här läget när både kropp och psyke är helt slut. För det mesta känner jag mig okej, men ett par gånger om dagen vill jag bara gråta.. Den här graviditeten har varit en enda lång bergochdalbana som började med alla de vanliga sakerna som tex illamående som krävde medicinering, foglossning, dåliga blodvärden osv. Alltihop hanterbart och vid den tiden mådde jag inte heller dåligt utan det är senare allt spårat ur..

I mitten av graviditeten diagnosticerades jag som bärare av en ärftlig sjukdom som skulle kunna utgöra en (för mig) potentiellt livshotande komplikation i samband med förlossning och därför remitterades jag av specialist och blev lovad en plats på specialförlossningen när det väl blev dags. Så långt allt bra, men efter att ha träffat en läkare på den berörda förlossningsavdelningen kände jag inte att jag blev tagen på allvar och jag har fortfarande idag (bf+8) ingen aning om ifall de kommer att hålla vad de lovade och lägga in mig på specialen. Av vården får jag då inget svar. Och inte kan jag heller vända mig till en annan förlossning då specialkompetensen jag kan behöva finns på universitetssjukhuset. Den oron är inte rolig.

Därtill blev jag nekad graviditetspenning två gånger om och fick fortsätta jobba tills den fysiska ansträngningen framkallade smärtsamma värkar och jag blev sjukskriven i v.33+ för hotande förtidsbörd. Från att ha blivit upplyst om att jag med mycket stor sannolikhet skulle föda tidigt så sitter jag nu här i v.42 utan bebis. Det är tvära kast för ett trött psyke..

Det känns som att både världen och vården glömt bort mig och att inga skyddsnät fungerar. Någon igångsättning är tydligen inte aktuell förrän tidigast 12 maj, vilket blir bf+15. Folk älskar att påpeka att jag ska vara tacksam som får gå tiden ut bla bla bla, men man blir inte mer tacksam bara för att man går över tiden, man blir bara orolig för andra saker. Så nu står jag här och försöker tackla allt detta ensam. Och jag kan villigt erkänna att så stark är jag inte..

Rent statistiskt sett så är det oftare en igångsatt förlossning måste avslutas med snitt eller sugklocka jämfört med en förlossning som kommer igång på naturlig väg. Barnet kan bli stressat och syresättningen påverkas om man får "för mycket" värkar. Det är vad jag läst mig till iallafall sedan jag insåg att jag skulle gå över tiden. Kanske finns ytterligare risker?

Tråkigt att du fick ett sånt dåligt bemötande :(

Jodå, BF+9 och ingen bebis.. Trött och uppgiven men försöker vara positiv när det går. Kommer på mig själv med att undvika andra människor bara för att jag inte orkar prata med någon eller svara på frågor.. Känner mig som en riktig humörsänkare :(

Jag har ju inte gått igenom det här förut så jag vet inte hur jag kommer att reagera efter förlossningen, men just nu står jag inte ut med alla "roliga" kommentarer som folk har på lager om att bebis inte kommit ännu. Som om det var något som stod i min makt att bestämma över. Hade jag fått bestämma hade hon kommit för tre veckor sedan :/

Kan vara fogarna som knäpper.. På mig smäller de till rejält ibland även om jag inte rör mig, bara jag flyttar tyngdpunkten lite från en sida till en annan. Det händer både när jag står, sitter och ligger..

Det är nog ingen fara med din lille :)

Stort grattis! :)

Härligt! Jag har varit hemma sedan den 12 mars då jag blev sjukskriven, känns som en evighet redan.. Vilket datum har du BF? Några veckor kvar antar jag? I vilket fall som helst så är det skönt att komma hem och varva ned lite, det är en milstolpe :)

BF+13 och fortfarande ingen bebis.. Oregelbundna värkar sedan 6 dygn tillbaka, men inget kvitto på att det går framåt.. Känns helt overkligt :(