Behöver ett barn verkligen sin pappa?

Står inför ett tufft val. Och har en abort-tid bokad på fredag...
Har på senaste tiden tänk mycket på barn och hur underbart det vore med ett syskon till min lille som är 3 år. Det skulle vara helt underbart.

För lite mer än 1 år sedan genomgick jag min första abort pga att min sambo var i ett dåligt skick då och i princip krävde att jag skulle göra abort och att det barnet jag bar på var ett par diverse fula ord.

Och pga att vi separerade 2 månader efter vi fick vårat barn som idag är 3 år. Och jag varit ensamstående 100% med henne i ett halvår utan någon pappa med i bilden. Så kunde jag inte förmå mig att behålla barnet pga allt han sa, jag grät när jag tog pillret och en del av mig försvann den dagen. Har aldrig riktigt känt mig hel sen dess. Det känns som nånting saknas alltid

I ett helt år har det varit guld, och vi har också pratat om barn och allt har varit bra. Nu är jag gravid igen.
Och från att ha dagen innan jag plussade sagt hur underbart det skulle vart med ett syskon till våran 3-åring. Till att dagen efter jag plussat, säga att vi inte kan behålla det här barnet då det inte är rätt "tillfälle" och stuckit hemifrån, skitit i både mig och våran 3-åring. Varken svarat när vi ringt eller hört av sig. Och det verkar som att han har fallit tillbaka i det här dåliga skicket som han var en gång i tiden.

Jag vet att jag kommer bli förstörd psykiskt om jag gör det här. Jag är så lycklig inombords men så ledsen och skamsen. Jag har inte berättat för någon att jag är gravid och nu vill jag höra vad ni tycker, klarar ett barn sig utan sin pappa? Gärna ni som varit i en familj med flera syskon eller andra mammor med två barn.

Jag hoppas att få så mycket svar som möjligt tills på fredag. Det är jobbigt att bära på allt det här själv.