• Anonym (ledsen)

    Hjärnan och hjärtan talar ej samma språk.

    Jag plussade igår. Jag kan varken glädjas eller ta ett beslut. Jag vill innerst inne behålla men jag vet inte om jag vågar eller orkar. Jag har två helt underbara barn sedan tidigare dom kom tätt, 16 månader i mellan. Första graviditeten var bra kunde jobba länge och mådde fysiskt och psykiskt bra. Andra graviditeten var sådär, foglossningen dök upp väldigt tidigt och illamående fram till vecka 20. Jag känner lite dåligt samvete redan nu om jag kommer må skit hur jag ska orka aktivera mina äldre barn. Dom kommer vara 3 och 4 om jag/vi väljer att behålla. Jag har ingen ordentlig utbildning och jobbar bara som vikarie. Vet inte alls hur tiden ser ut framöver. Hade tänkt börja studera. Så ekonomin är inte heller helt i balans. Pappan till barnen har fast jobb men vi har haft en tuff period sen barnen kom men hittat tillbaka till varandra igen. Pappan säger inte så mycket. Han vill behålla men tänker på ekonomin och oss. På våra äldre barn. Han tycker bebisar är svåra och rädd för att det ska bli som med våra tidigare erfarenheter.

  • Svar på tråden Hjärnan och hjärtan talar ej samma språk.
  • Anonym (f)

    Ge det tid, tid att mogna. 
    Du har nyss plussat, än finns det tid att landa i det här, så tror jag det kommer utkristallisera sig ett svar. 
    För det är bara du som har svaret, ingen annan kan säga hur du ska göra, för det är inte vi som ska leva med konsekvenserna.
    Lycka till hur du än bestämmer dig för att göra. 

  • Anonym (Samma sits)

    Hur har det gått för dig? Jag sitter i samma sits och känner att jag varken vet ut eller in. Hjärnan skriker abort men bara tanken på det mår mig att må dåligt. Jag byter jobb i januari så det känns inte alls som rätt tidpunkt. Sambon är nog inte alls intresserad av en till men jag vet inte om jag kan leva med ett abortbeslut..

  • Anonym (rationell)

    Låter på er (ts och kommentar nr 2) som att ni egentligen lutar åt abort, men av några ospecifierade känsloskäl tvekar? Jag undrar var det där kommer ifrån, om det bara är något dåligt samvete som kvinnor itutas? Om de rationella skälen talar för abort är väl det vad man ska göra?

  • Anonym (samma)

    Jag känner likadant. Hjärnan säger abort men hjärtat klarar inte av det. Det är jobbigt med omväxling men jag vet att det är värt det.. Hur orkar man egentligen? Så förvirrad!

  • Anonym (Tyvärr en till i samma sits)

    Här är en till. Oplanerat gravid med nummer tre, har 1,5år mellan dom två äldre barnen. Imorgon är det samtal bokat med en kurator ang eventuell tid för abort. Jag vill inte men håller med min sambo om att tiden inte kunde vara sämre. Jag jobbar efter fl och han har precis börjat på nytt, visst skulle vi klara ytterligare ett om vi vill men det är väl just det, han verkar inte vilja :(

Svar på tråden Hjärnan och hjärtan talar ej samma språk.