Min dotter är ett monster

Du kan börja med att tänka på att hon är ett barn din dotter å att som vuxen ge henne uttrycket monster låter riktigt fult. Men ring bup för tips å råd vart du skall vända dig för din misstanke så dem kan göra en koll för hennes skull så man vet hur man skall möta hennes sätt hon är på. Sen så kanske hon bara inte är som alla andra å känner av detta å då söker hon fel uppmärksamhet pga att ho är bara ledsen. Men ingen aning om något då inlägget är väldigt sparsamt beskrivet på din dotters sätt att vara. Lycka till

BUP, skulle jag säga - dit de skickade mig, och det...alltså, jag kan ju inte påstå att det Direkt hjälpte, men det blev lite bättre iaf.
På vilket sätt är stackarn ett monster, dock? Tycker inte det känns som ett helt ok ordval om hon inte är typ psykopat och mördar djur och har sig...

Nä, hon är inget monster, jag valde rubriken lite skämtsamt tänkte jag då jag. Ska lägga till det i TS kanske.

Problemen är kortfattat att hon är bossig mot de andra barnen vid lek (vilket gör att de inte vill leka med henne), får vredesutbrott då hon kan säga att barn/vuxna är dumma eller fula, vill bestämma var hon ska sitta i samlingen, inte vill gå ut för att sedan inte vilja gå in, inte kan sitta still, svårt att komma till ro, svårt att göra färdigt saker, måste kolla vad alla andra gör, väldigt lättdistraherad. På sista tiden har hon även börjat vara taskig mot de utländska barnen och säga att de är fula.

Det är lite förvirrande för fsk har alltid tidigare sagt att hon är så social och kan leka med alla barn. Samtidigt har hon klagat hemma över att barnen säger att hon inte får vara med. När vi tagit upp detta har personalen viftat bort det å sagt att hon är så social så.

Är hon bara sådan på förskolan? Hur än hon hemma? Kan ju vara så att personalen inte bemöter henne på ett vettigt sätt som triggar problem, typ är arga och skäller. Det kanske är den som behöver hjälp.

Prova med BUP....annars stå på dig på BVC och säg att ni behöver hjälp att hantera det som händer på förskolan även om det inte innebär en utredning om ADHD.

Min dotter har väldigt svårtnför nej och sluta och detta gör att andra barn väljer å ta lite avstånd å då tar hon till med fel sätt å får negativ uppmärksamhet. Jag misstänker att hon har något som påvärkar i diagnos väg samtidigt som det kan vara svårt att bryta en roll som hon gått in i för att vara kanske. Enligt fröken så upplever hon inte att det skulle bejövas utredan. Så står själv i valet å be om utredningen eller inte. Hur där atmosfär hemma? Är ni många i familjen eller nya familjeförhållanden som kan påvärka?

Vi är bara tre, mamma, pappa och barn å ingenting har ändrats hemma. Däremot bytte hon ju avdelning på förskolan nu i höst vilket kanske varit jobbigare för henne än vi vet.

Hemma har hon alltid haft svårt att ta ett nej men vi envisas med att nej är nej oavsett hur mycket man skriker. Försöker dock ge en kort förklaring (tex nej, man får inte äta godis till middag för då blir man sjuk).

Kan du vara med en dag på förskolan? Se hur hon har det? Det viktiga är väl just en öppen dialog, vad går bra och vad behöver ni (både förskola å hemmet) jobba på. Jag skulle även be att specialpedagogen kom och gjorde en bedömning, ger tips å råd.

Hon är, och har alltid varit, extremt envis och har nära till att skrika när det inte går hennes väg. Jag tycker det funkar bäst med tydliga gränser där det behövs men att undvika onödiga gränser (ex hamnade maken och dottern i gräl när hon ville ta med två mjukisdjur i bilen och han tyckte att ett räckte. Dock var båda överens om att mjukisdjuren skulle stanna i bilen och inte följa med in i affären och då tycker inte jag att just den frågan är något att bråka om. Vi har nog med bråk kring mat, sömn, TV-tittande etc)

Tänkte se till att vara det nästa vecka.

Finns det alltid specialpedagoger? 

Måste få till mer av en dialog med förskolan känner jag. Just nu känns det mest som att det lades över på oss och vi vet inte riktigt vad vi ska göra.

Nu har vi kämpat och kämpat med att försöka få en dialog med fröknarna utan framgång. Istället har de mer varit inne på att det inte alls är så farligt som det lät på utvecklingssamtalet. Vi har dock bett om att få ett möte med rektorn.

Jag har också varit med i förskolan och tycker absolut att dottern har koncentrationsproblem. Det andra såg jag inget av men det kan ju också ha påverkat att jag var där. Dessutom fick jag inte vara där längre än 2 h för personalen och då är det ju lite svårt att se allt.

BUP finns visst inte i vår kommun så jag håller på att klura på var vi skulle kunna tillhöra istället.
Har pratat med BVC igen som står fast vid att de inte vill skicka  dottern till utredning. De tyckte också att vårt utvecklingssamtal lät hemskt och ifrågasatte om fsk är medvetna om hur 4-åring är.

Vet inte vad jag ska tro längre. Känner att mitt förtroende för fsk blivit rejält naggat i kanten och upplevde tyvärr en hel del brister under de två timmat jag tilläts vara där.

Samtidigt som jag inte på något sätt inbillar mig att min dotter alltid är en liten ängel.