Ågren inför kommande abort...

Ja, det var jag som skrev att min man ska sterilisera sig.

Imorgon ska jag till sjukhuset och ta första dosen. Får andnöd när jag tänker på det! Försöker att inte tänka på det, att inte se på det som ett barn. Men imorgon kommer jag antagligen bryta ihop.

Jag har alltid varit helt säker. Jag har inte kraft till ett barn till och arbetsliv osv. Jag är en känslig person med låg stressnivå. Jag blir väldigt påverkad av sömnbrist och blir väckt flera ggr varje natt av våra nuvarande barn. Jag tror inte att jag skulle klara att vara en bra mamma till alla tre. Även om de har världens bästa pappa.

Nu är det nog mest sorgen över att detta är ett avslutat kapitel för oss. Att vi snart lämnar småbarnsåren. Trots att jag längtat efter det, så har ju de här åren en egen charm.

Min man är helt säker. Han vill inte riskera att jag mår så dåligt igen. Han kände sig hjälplös över att inte kunna hjälpa mig. Var väldigt låg efter första barnet, med andra var det värre Han har tagit så mkt de här åren. Han vill också börja orka lite mer igen.

Usch inget lätt beslut det här. Även fast planen är att jag ska ta tabletterna imorgon. Är i v 7-8 nu.

Är rädd för hela proceduren.

Svårt beslut: hur kändes det att ta första tabletten? Ska du ta dos två hemma?

Jag har tid på sjukhuset på söndag för dos två. Kändes tryggast att ha personal i närheten och lugnare att inte ha barnen runt benen. Jag vill bara somna och vakna och så är allt det här över.

Så spänd över det som väntar....

Hade min man varit hundra på att behålla, och såg det här positivt, hade jag nog tänkt annorlunda...

Svårt beslut: Vad skönt att ni är tillsammans under det jobbiga. Är du nervös inför kommande smärtan?

Min man ska vara med på sjukhuset och min mamma passar barnen. Detta eftersom del 2 hamnade på en söndag. Kl 9 imorgon smäller det. Bävar för hur det kommer att kännas. Både fysiskt och psykiskt.

Berätta gärna hur det kändes efteråt. Vore skönt att följa ngn i samma sits. Känner mig rätt ensam i det. Mannen ser det inte alls lika allvarligt som jag. Men det är ju inte i hans kropp som livet växer. Jag ät ju gravid och psyket o kroppen har ställt sig in på en graviditet. Kommer nog kännas tomt på alla sätt.

Vi kan väl höras imorgon? Kl 9 ska jag ta tabletten, kl 10 är jag tid hos kurator (vilket jag säkerligen kommer behöva).

Fy, nu sitter jag och väntar på min tur. Tårarna bränner och en stor klump i magen.

Hur går det för dig "svårt beslut"?

Nu har jag tagit den förbannade tabletten. Står i en trappuppgång och gråter.