Ingen kommentar till något av inläggen här utan snarare en allmän fundering:
Hur fanken kan en vuxen människa som ALDRIG skulle acceptera att bli slagen av en annan vuxen människa tycka att det är helt OK att slå ett barn..? Det är ju helt absurt!
Just därför extra tråkigt. Problemet är väl kanske just att den vuxne respektive barnet inte är överens om tillfället när "man förtjänar det".
Enligt min åsikt menar ett barn aldrig att man förtjänar att bli slagen, det är dåliga efterkonstruktioner vi gör som vuxna.
Snälla, slå inte ditt barn, han/hon kommer att bli hur bra som helst (bättre) ändå. Våld är ingen bra uppfostringsmetod!
Det är väldigt tråkigt att läsa att så många har/haft det så svårt. Men det är väldigt uppskattat att ni delar med er av era erfarenheter! Kul att läsa att ni har fått det så bra efter allting som har hänt!
-Förlåt för det långa inlägget, men det finns ju så mycket att skriva-
Som barn blev jag slagen väldigt ofta och kände ingen kärlek alls till mina föräldrar.. Jag koncentrationssvårigheter och blev rastlös väldigt fort. Det här beteendet tyckte min far inte var okej så han gav mig stryk, svor åt mig och bad mig sitta still och fortsätta göra det jag gjorde.
La jag tallriken på fel plats i diskmaskinen var han där och lappa till mig.
Han gav mig stryk för väldigt lite anser jag.
Så fort jag försökte ta plats och utvecklas så var han där och "rättade" till mitt beteende. Min far är fruktansvärt självisk och vill göra det han vill göra. Blev det inte så att han fick göra det han ville göra så fick jag ta smällen.
Jag har alltid blivit förtryckt och förnedrad under min uppväxt. Jag känner att min far är den stora boven till min sena utveckling och hindrat mig till att få utvecklas som barn och tonåring. Detta har gjort så att det har varit både psykisk och fysisk misshandel eftersom jag mådde så dåligt varenda gång jag såg honom.
Som litet barn var jag livrädd för min stänga våldsamma pappa. Så fort jag gjorde någonting var jag rädd att han skulle komma flygandes. Det kunde hända att han sparkade på mig när jag låg och grät på golvet efter han hade slagit mig.
Min mamma slogs aldrig men hon fanns sällan där. I skolan var jag utstött och mobbad.
Dom lever fortfarande tillsammans. Min far är närmare 65 nu och jag snart 30. I dagens läge har jag ingen kontakt med min pappa.
Jag har pratat ut med min mamma om detta, hur jag upplevde min barndom. Men jag pratar sällan med min mamma. Hon berättat för mig, att han inte förstod hur jag kunde göra något så hemskt som att avsluta våran kontakt.
Jag skrev han ett handskrivet brev då jag förklarade hur jag kände, genom brevet avslutades vår kontakt.
Har gått hos en del psykologer vilket har hjälpt mig väldigt mycket att förstår att jag är den jag är idag p.g.a min uppväxt.
Jag har inga egna barn ännu. Men jag vet att dom kommer ha och få en mycket kärleksfull och sund uppväxt. Mängder av kramar och många upplyftande komplimanger till mina kommande barn och deras mamma.
Tänker aldrig lägga handen på mina barn. Jag har aldrig varit i slagsmål, aldrig slagit någon eller förnedrat någon.
Styrkekramar på er!
Fast det åligger inte dig att acceptera. Du kan acceptera och uppsöka någon om du själv vill bli slagen, finns däremot inget försvar för att slå barn eller andra vuxna, borde du vara tillräckligt gammal för att begripa.
Jag är lugn - lägg ner barnmisshandelsromantiserandet istället.
Glömt vad du själv skriver
"Jag accepterar att det finns fall då vuxna förtjänar att bli slagna, och att det finns fall då barn förtjänar att bli slagna."
Att anse att barn kan förtjäna att bli slagna är i högsta grad att romantisera barnmisshandel som något välförtjänt och underförsått välbehövligt som fyller någon funktion.
Nu hade du lite bråttom med huvudklappandet.
Problemet är att betrakta att slå barn som ett nödvändigt ont är att glorifiera det, eftersom det - som varje tänkande människa inser - inte är nödvändigt. Det fyller ingen funktion som inte kan uppnås bättre utan.
På samma sätt så romantiserar den som säger att hustrur förtjänar att bli slagna ibland, hustrumisshandel, i det att vederbörande tillskriver mening och funktion till en helt meningslös, förkastlig handling.
Och har man synen att barn förtjänar att bli slagna, så har man en fullkomligt vidrig syn på barn. Det är ett faktum.
Man tycker om det tillräckligt eller tillskriver det tillräckligt förskönande egenskaper för att acceptera något som egentligen är oacceptabelt.
Det gör du förmodligen inte. Däremot så är du inte mer emot det än att du hellre intalar dig att "barn förtjänar ibland att bli slagna" än håller fast vid "inga barn förtjänar att misshandlas" i det att du har snickrat ihop kriterier för när barn (och för all del vuxna) förtjänar att bli slagna (misshandlade).
Men ser inte problemet att acceptera att folk faktiskt utdelar det?
Att det inte tillkommer våldsapolgeter att sprida dynga om att barn förtjänar att bli misshandlade. Ovanligt trög idag?
