39 år, barnlös, göra abort?

Jag anser att det är mycket tråkigt när barn föds till världen med sådana förutsättningar. Alla barn ska ha både en mamma och en pappa. De behöver inte bo ihop, men föräldrarna bör göra allt för att det ska funka och att relationerna ska vara givande.

Det är lätt att tänka på sig själv i en sådan situation och övertyga sig själv om att barnet ju ändå kommer att vara älskad, av mig som mamma. Har sett många på Familjeliv skriva "vi har det mysigt utan en pappa" och liknande... Självklart är det mysigt för barnet med mamman, tills barnet inser hur mycket han/hon gått miste om genom att inte ha bra kontakt med båda föräldrarna. Jag har personligen inte hört någon i min bekantskapskrets säga "har ingen pappa, bryr mig inte om det, har aldrig behövt en". De jag känner som inte har en närvarande pappa, inklusive mig själv, sörjer detta. Herregud, många ensambarn känner sig berövade på syskon (min bästa vän är nästan deprimerad över det i vuxen ålder). Självklart är pappa viktig. Men jag förstår verkligen att man vill hitta anledningar till varför det inte stämmer... Samtidigt så blir man ju ledsen av att se att din graviditet gått så långt. Min syster är gravid i vecka 20 nu och vi har följt bebbens utveckling vecka för vecka...Runt vecka 19 börjar ju de höra och känna... Otroligt sorgligt. Det bästa vore ju om den där mannen inte behövde känna så som han gör, det där med att vilja säga upp kontakten. Det är ju säkert tänkt för att straffa dig men det straffar endast barnet i slutändan.

Den enda anledningen till att behålla enligt min åsikt är att det har gått såpass lång tid. I alla andra fall tycker jag att det är helt irrelevant om det är ens sista chans, ens dröm, eller liknande.