39 år, barnlös, göra abort?

Har givetvis kollat upp det mesta, från ekonomi till dagis/nattis, föräldragrupper för andra ensamstående, hur praktisk vardag ska fungera, vad man behöver köpa, ner till detaljer som hur många blöjor som går åt och vad det kostar osv.

Och givetvis är det tufft, när man blir sjuk som ensamstående och ska klara sköta barnet, möjligheten till socialt umgänge, sömn och se till att man tar hand om sin egen hälsa och välmående också - för att orka. Bland mycket annat.

Är det någon magisk kraft som gör att man bara snurrar på med vardagslivet? Visst är alternativet ett barnfritt bekymmersfritt liv i total frihet, men på bekostnad av livssorg att jag "hade ett barn" som jag valde bort? Är det lättare att hantera allt praktiskt jobbigt än allt psykiskt jobbigt?