TS: Du har fått så många bra vinklingar och svar, så jag tänker inte försöka mig på ett ytterligare... ville bara svara på din konkreta fråga: "Är barn allt?" och svaret när man själv har barn är JA!! Det finns inget större, häftigare, mysigare eller mer fullt av kärlek...
Att jag frågar mycket om praktiska saker är just för att jag tänkt mycket på detta och det är en stor anledning till att mår dåligt över situationen. Jag är mycket imponerad av alla ni ensamstående, tillochmed utomlands, som klarar av det men jag vet ärligt talat inte om just JAG kommer göra det.
Jag önskar jag kunde behålla men jag kan känna att det går bara inte... att få höra av andra hur de faktiskt löser problemen gör att jag ibland får lite hopp att det skulle kunna gå. Men det hoppet känns så litet så litet :(
Har försökt igen, imorse, kunde inte. Bröt ihop båda två. Han inför hur svårt detta är för mig och att han ju inte vill bli pappa. Pappan har åkt iväg nu och jag varit hos kuratorn. Ska ev återgå och försöka en sista gång.
Rädd bli förälder med allt ansvar. Själv. Vågar inte tro på mig själv. Vill jag verkligen detta? Gör jag ett misstag i att sätta mig och ett oskyldigt barn i en helt okänd situation som jag aldrig kan ta mig ur?Vem tar hand om barnet om jag misslyckas?
Igår kväll hade jag panik och hade tankar på att ringa imorgon (idag) i desperation för en återtid direkt, "jag kan inte bli mamma, jag kan inte göra såhär mot pappan" osv som jag resonerat hela tiden.
Imorse kände jag att jag orkar inte mer nu. Som ni skrivit har jag gjort försök på försök att tillmötesgå honom och övertyga mig själv att det är bäst. Det är idioti att tvinga mig till ännu ett försök, jag måste istället lägga fokus på att acceptera och våga tro på mig själv som självgående mamma. För det är som både kurator, vänner, och ni på forumet säger - hade jag verkligen velat hade jag redan genomfört aborten.
Jag är inte överlycklig och kommer nog få panik ett flertal gånger. Men har otroliga vänner som är jättepepp och tycker det ska bli roligt, vilket smittar av sig och lugnar. Pappan har nu gått in i sin kris och jag har sagt att jag kommer stötta honom och finnas där oavsett hur han känner. Det kommer bli en ny lång och tuff process.
Angående Lennart Nilssons bilder. Som uppväxt med yrkesfotograf i familjen har jag levt med den boken sedan innan jag kunde prata... Så jag är redan väl medveten om vad som sker "därinne".
Just nu kämpar jag med insikten över min kommande framtid och försöker på uppmaning av kuratorn tillåta mig att känna glädje, trots sorgen för pappans skull, och se fram emot vem som väntar mig om allt nu går bra resten av tiden.