39 år, barnlös, göra abort?

Hade inte tänkt vara anonym men jag har syskon här o jag vill inte att de ska få ännu mer på sin kvarn.

Jag är 37 o är ensamstående mamma till en son med autism.
Jag är sjukskriven o utreds nu för olika infektioner i kroppen.
Jag har en pappa till min son, men han har själv en diagnos som förvärrats de sista åren, så i stort sett har jag varit ensam sen dag 1 med vårt barn.
Han kommer o går som han vill o det kan gå långt mellan gångerna o oftast medför det extra jobb.
Jag har en stor familj o släkt ca 25 mil bort men jag är sen flera år utfryst o den enda kontakten jag har med dem, är när de skickar elaka sms/mail pm på fb.
Jag har inga vänner o sonen har inga vänner som han leker med.
Vi har sonens farmor som han träffar några timmar varje fredag.
Förutom det så går vi på många aktiviteter o så har han skolan. Han går i 2:a klass nu.

Jag ska vara ärlig o säga att det har varit o är tufft. 
Jag får bara straxt över 9000 kr inkl barnbidraget o då äter hyran upp hälften.
Men jag handlar på loppis o är med på många skänkes-sidor på fb.
Jag har lärt mig att hushålla på ett helt annat sätt.
Jag går nu i tankarna att skaffa en stödfamilj så sonen får lära känna fler vuxna o även att jag får lite stöd.
O mitt i detta så jobbar jag med att må så bra som möjligt.....lider av ångest o depp,...o att gå ner i vikt.
O när alla utredningarna är färdiga o jag förhoppningsvis blir frisk igen, kommer jag så fort jag kommit ner i den vikt som krävs, att försöka få ett barn till.

Låter säkert helsjukt i min situation o självklart tvekar jag om det är så klokt.
Men jag vill verkligen ha ett barn till av rent egoistiska själ.
När jag vart gravid så hade sonens pappa lämnat mig o jag vart knäckt på olika sätt. Jag skulle inte kunna få barn hade jag fått veta några år tidigare.
Trots att barnet var så efterlängtat o välkommet, så fanns det svarta stunder där jag tvivlade o hade panik.Ville bara få *bort det*.
Men när han sen vart född o sen dess........Han är mitt allt o min mening med livet.
Trots att jag ibland gråter över hur trött jag är o jag sörjer hans *problem* så längtar o hoppas jag på att få vara med om lyckan om barn igen.

Nästan alla tvekar när de väntar barn, hur efterlängtat det än ar.
Det är en mognadsprocess o inställelse på något okänt.
Tänker inte råda dig, utan bara två tankar......ett barn vs vänskap med ett ex?
Han kan välja att vara aktiv pappa eller låta bli. Du kan ju i framtiden finna mannen o pappa till ditt barn.
Du har åldern emot dig så detta kan mycket väl vara sista chansen. Är du verkligen villig att kasta bort den?

Hade så gärna befunnit mig i din situation.
Ta hand om dig/er.