Det är inte så väldigt länge du ska ta hand om ett litet barn ifall du väljer att behålla. Om 3 år kan ni redan börja prata om allt möjligt som ni gör tillsammans, och om 20 år har du en vuxen människa i ditt liv som du kan kalla din son eller dotter. Jag tror inte att den vuxna människan önskar att han/hon aldrig blev född bara för att pappan inte vill vara närvarande.
Jag anser att det är mycket tråkigt när barn föds till världen med sådana förutsättningar. Alla barn ska ha både en mamma och en pappa. De behöver inte bo ihop, men föräldrarna bör göra allt för att det ska funka och att relationerna ska vara givande.
Det är lätt att tänka på sig själv i en sådan situation och övertyga sig själv om att barnet ju ändå kommer att vara älskad, av mig som mamma. Har sett många på Familjeliv skriva "vi har det mysigt utan en pappa" och liknande... Självklart är det mysigt för barnet med mamman, tills barnet inser hur mycket han/hon gått miste om genom att inte ha bra kontakt med båda föräldrarna. Jag har personligen inte hört någon i min bekantskapskrets säga "har ingen pappa, bryr mig inte om det, har aldrig behövt en". De jag känner som inte har en närvarande pappa, inklusive mig själv, sörjer detta. Herregud, många ensambarn känner sig berövade på syskon (min bästa vän är nästan deprimerad över det i vuxen ålder). Självklart är pappa viktig. Men jag förstår verkligen att man vill hitta anledningar till varför det inte stämmer... Samtidigt så blir man ju ledsen av att se att din graviditet gått så långt. Min syster är gravid i vecka 20 nu och vi har följt bebbens utveckling vecka för vecka...Runt vecka 19 börjar ju de höra och känna... Otroligt sorgligt. Det bästa vore ju om den där mannen inte behövde känna så som han gör, det där med att vilja säga upp kontakten. Det är ju säkert tänkt för att straffa dig men det straffar endast barnet i slutändan.
Den enda anledningen till att behålla enligt min åsikt är att det har gått såpass lång tid. I alla andra fall tycker jag att det är helt irrelevant om det är ens sista chans, ens dröm, eller liknande.
Just nu står jag inför att avsluta. Men har försökt förut och om det verkligen inte går så går det inte, då är det något annat som styr som jag inte klarar att gå emot. Och att läsa svaren här ger tröst i att det inte blir en katastrof eller slutet på mitt liv oavsett hur det går. Att barn inte är allt men heller inte enbart alla de svårigheter och oro jag fokuserar på, att inte kunna hantera.
Jag har varit/är lika orolig att inte kunna ta tabletten och konsekvenserna av det - att ställa in sig på att ändra tankesättet och acceptera att bli förälder i den här situationen. En abort kan för mig just nu kännas som en vansklig men "enkel" lösning ut. "Bara" att hantera sorgen och gå vidare. Jämfört med att hantera allt ett barn innebär.
Har du tänkt på om du vill ha en relation till barnets farföräldrar? Jag får det intrycket att du inte har träffat dem, och kanske inte vet så mycket om dem?
Spontant tänker väl sig de flesta, att det är pappans uppgift att låta barnet och farföräldrarna lära känna varandra, och att det ska ske på pappans villkor. Men om han inte vill ha en relation med barnet, så kommer ju inte heller barnet att få en relation till sina farföräldrar, ifall du inte gör något åt saken. Om det visar sig att farföräldrarna är intresserade av att lära känna sitt barnbarn, och du vill att de ska få göra det, så behöver du ju egentligen inte bry dig om vad pappan har för åsikt. Ni är alla vuxna människor som har rätt att umgås med vem ni vill. I bästa fall kan du ju bli god vän med dem, och de kan ge dig avlastning ibland.
Så om du tror att du vill skapa något slag av relation till dem, eller ens träffa dem en gång för att få reda på hurudana människor de är, så vore det kanske en god idé att göra det innan barnet föds. Jag tror i alla fall att det skulle kännas lugnare med barnet i magen än utanför, första gången man träffas.
Lycka till med allt!