39 år, barnlös, göra abort?

Om du inte önskar barnet - varför fungerade inte det förra abortförsöket?

Antagligen för att du med rationella argument försöker få dig själv att inse att ett barn inte är för dig just nu. Och så glömmer du ta hänsyn till att känslor inte är rationella, och att man faktiskt kan behålla ett barn enbart för att "man vill det".

Du behöver inte lösa allt inför framtiden innan barnet föds. Du behöver inte veta hur din situation ser ut om 5 eller 10 år. Du behöver bara känna efter här och nu.

Oansvarigt? Inte för barnets bästa?
Jag är övertygad om att ditt barn kommer få det bästa, trots att du väljer att föda det till en värld där det sannolikt inte får så mycket kontakt med sin pappa eller hans del av släkten. Skadar det verkligen barnet att få chans att födas och växa upp? Det kan du aldrig veta. Många barn i "hela" familjer mår dåligt. Många barn till ensamstående mår hur bra som helst. Du kan inte veta hur det blir för ditt barn, och därför kan du aldrig grunda ditt beslut på dessa fiktiva funderingar.
Du kan inte heller veta att det verkligen kommer skada pappan.

Du har en sund inställning till att "ta tag i sorgen", "se till att få hjälp", "hitta nya lösningar" osv, men bara för att det är möjligt att gå vidare så är det ju långt ifrån säkert att det är rätt val för dig. Är det inte bättre att du tar dessa sunda värderingar och lär ut dem till ditt barn, som i sin tur kommer få en bra grundinställning till livets alla problem?

För mig är det tydligt att du noga tänkt igenom allt, och att du har alla förutsättningar att såväl klara en abort som att klara att ta hand om detta barn.
Efter att ha läst dina inlägg känner jag tydligt att det bästa för dig och barnet skulle vara att behålla det, men jag är inte du, och det är du som måste fatta beslutet.

Jag röstar för att du kämpar för ditt barn, och håller tummarna för att du kommer fatta det beslut som är det rätta för dig.

Jag tror att jag försökt undvika att "berätta hur underbart allt är", för det vet jag att det inte är. Jag är inte ensamstående, och beundrar verkligen dem som är det. Jag har däremot en man som reser mycket och är borta flera veckor i taget, och jag har inte bra kontakt med övriga släktingar. Vi har haft barnvakt vid ett par tillfällen på 2,5 år.
Jag kan säga att den första tiden är väldigt tuff, och det viktiga jag insåg efter ett tag var att jag inte skulle försöka ha massa "måsten" att göra. Jag var tvungen att leva en minut i taget, och helt koppla bort mitt eget liv. Bara leva efter vad barnet behövde just då. Tufft. Jag älskar egentligen "egentid" och sovmornar. Inget sådant blev det under de första 2 åren. Sedan har det bara blivit bättre och bättre. Snart är barnet så stort att det leker på egen hand, och vi har länge kunnat hjälpas åt med tvätt, disk, städning mm. Allt går i långsamt tempo, och mina behov får jag plocka upp igen om något år eller så.
Trots det är det värt att vara mamma och ha ett barn att ta hand om. Inte alla minuter de senaste åren har känts så, men jag har aldrig fullt ut ångrat mitt val. Vissa älskar bebistiden, men för mig blir det bättre ju äldre barnet blir.
(Jag är inte heller helt ung (38 år), och orkar inte lika mycket som man nog gör i 25-års åldern.)

Om du väljer att behålla barnet så kommer allt praktiskt att lösa sig. Vill du så går det.
Du är i dina inlägg väldigt lösningsfokuserad när det tex kommer till att hantera psyket efter en ev abort, men du ser inte alla lösningar när det kommer till att hantera det praktiska kring ett barn.
Antagligen ser du att det går att lösa, men "måste" resonera på detta vis för att kunna fatta beslutet. Jag gör på liknande sätt. Om det är något jag verkligen vill göra som inte verkar "vettigt" resonerar jag kring allt negativt som kommer ur det, och hur bra det skulle gå att låta bli... tills jag slutligen ändå fattar beslutet att göra som jag vill.

Vad är ditt problem? Varför skriver du sådana här inlägg?

Nej, jag är inte TS, men jag tycker flera av dina inlägg är osmakliga. Vad spelar det för roll om folk blir glada över TS beslut om hon väljer att behålla? Stör det dig så mycket att du måste förlöjliga det i förväg?
Detta är OT, så jag vill inte diskutera det mycket med dig, men jag önskar att du tänker dig för innan du skriver inlägg i känsliga rummet. Tillför du något till TS? Annars förstår jag inte poängen.

Du kommer ju ha förskola när du studerar. Det är inga problem att studera med små barn. Inte heller att vara arbetslös, eller att jobba. Folk gör det hela tiden.
När du jobbar kan du ju betala någon tonåring eller pensionär för att avlasta emellanåt. Under studierna har du rätt till förskola även när du pluggar, och inte bara under föreläsningar, och det är lättare att vara borta lite om du skulle behöva vabba, vilja ha en extra ledig dag med barnet eller liknande.
Du har en "det ordnar sig attityd" när det kommer till abort. Varför inte applicera den på att behålla. Nej, det kanske inte ordnar sig, oavsett vad du väljer. Men det kan du inte veta, och kan inte basera ditt beslut på att det kanske eventuellt går bra, eller inte.

Nej, det är inte "vettigt" att skaffa barn överhuvudtaget. De kostar massa pengar, tar massa tid, förändrar hela vardagen... men trots det så är det ändå vettigt på något oförklarligt plan.

Vill man hitta nackdelar så finns det hundratals att lista upp. Vill man vara negativ så är det inga problem att finna grund för detta. Vill man däremot fokusera på det positiva och hitta fördelar så går det lika utmärkt.

Prova att tillåta dig att se det positiva. Testa att ge dig 30 min där du "låtsas" att du beslutat dig för att behålla. Se om du kan hitta glädjen i att få möta detta barn och få vägleda det till en vuxen människa. Det är tillåtet att glädja sig. Det är ok att leta efter fördelar och se det positiva.

Du får lov att vilja ha detta barn, och du får lov att spola ner abortpillren på toaletten.

Man måste inte alltid vara vettig.

Kan man inte ha problem vid 39 års ålder? Hur gammal är du? 21?
Dina kommentarer är otrevliga rakt igenom tråden, och du verkar njuta av att känna dig "överlägsen".
Lägg av.