Jag tycker också att den övre gränsen för fri abort kan sänkas ett par veckor som jag tror att SD vill. Varför ska man behöva 18 veckor på sig att fundera över om man vill ha barn eller inte? "Typ" i vecka 17 kommer man på att man inte har råd med den där "uuuuuunderbara barnvagnen som Anders och Karin har till sin bebis" och då "oooooorkar man inte". (vissa verkar vara på den nivån)
Det trodde inte jag heller men efter att ha läst i denna tråd så börjar jag fundera.................................
Okej. Jag känner inte TS men det kanske du gör? Hur sent upptäckte hon att hon var gravid? Hur jag spekulerar och tänker är fullständigt ointressant men jag tror att TS kommer att behålla sitt barn och det blir en solskenshistoria till slut.
O
Det står ju redan i ingressen! men HUR SENT? Vet du om det var i vecka 16 eller kanske 12...............
Fint att du försvarar TS så innerligt! Man kan nästan få för sig att du är TS?
Fattar inte varför du är så engagerad! Känner du TS personligen? F ö så är väl FL ett diskussionsforum där man kan dryfta både högt och lågt? eller ska man bara stryka medhårs och skicka styrkekramar? Då dör FL snabbt, det kan jag lova dig.
När det gäller att välja, så har jag resonerat så här:
Det lönar sig att välja det alternativ som känns bäst, och inte det som man enligt olika kriterier "borde" välja. För oberoende av hur man väljer, så kan man omöjligt veta i förväg om det kommer att gå bra eller dåligt. Om det i efterhand visar sig att det var fel val, och man egentligen inte ens ville det valet, DÅ har man verkligen anledning att gräma sig. Ett beslut som känns rätt blir inte lika svårt att leva med även om det längre fram går dåligt.
Sign. en som borde ha valt annorlunda.
Ts gör upp en plus och minus-lista.
Skriv upp alla fördelar med att behålla och sedan alla nackdelar.
På så sätt kan du se och jämföra vad som är bäst för dig.
Personligen tycker jag att du skall behålla.
Dels för att du är långt gången och dels för att det låter som att det är det du vill.
Din ålder gör ju också att du inte har så mycket tid på dig så ta chansen.
Man ångrar aldrig sina barn, men man ångrar bara de som inte blev av.
Ångra sina barn? Det måste ju ändå vara ytterst sällsynt och kanske något tillfälligt för att personen just då lider av psykiska problem eller ligger i skilsmässa eller något? Jag hoppas ni inte räknar in trolltrådarna som lyder typ: "jag är så vacker men min dotter är så ful, stackars mig".
Okej. TS i den trâden du hänvisar till skaffade tydligen barn väldigt ung. Om man skulle sammanfatta det hon säger sâ är det att hon skaffade barn alldeles för tidigt och att hon inte riktigt hann "leva sitt eget liv" innan. Visst, det är kanske ytterligare en situation där man kan komma att ångra att man skaffade barn, man kanske inte alls var mogen eller hade hunnit göra vissa saker man gärna ville göra. Men det lär ju inte vara fallet vid 39 âr skulle jag tro.
De flesta som skriver i "ångra-barn"-trâden verkar inte hâlla med den tjejen och de som gör det verkar mest säga saker som "jag är gravid och känner ingen stormlycka just nu" (helt normalt) eller "vid födseln var det inte kärlek vid första ögonkastet med min bebis" (helt normalt också) eller "ja, det finns press i samhället att göra som alla andra gör och bilda familj när man kanske inte vill det" (visst finns det mânga som gör saker bara för att man "ska" göra det, och inte bara genom att skaffa barn - väldigt synd att leva sitt liv sâ, det hâller jag med om. Men jag sâg faktiskt väldigt lite av "jag ångrar verkligen mitt barns existens" i trâden.
Men hursomhelst respekt till dem som inte vill ha barn och inte skaffar sig några och lever helt andra liv än familjeliv, man borde verkligen inte skaffa barn för att "det är sâ man ska göra" eller för att "alla andra gör sâ".
Det var detta jag menade:
"Visst står vi för konsekvenserna och tar hand om barnen, men det är synd att inte ha fått leva sitt egna, riktiga liv från första början. Med detta alternativa liv menar jag inte t.ex. supa sig full varje helg eller konstant resa jorden runt, jag är nykterist och reser rätt sällan, men aspekter såsom ansvaret, övrig livsstil, meningsfullt arbete/projekt, egentid, personliga behov och personlig lämplighet som förälder. "
Det låter som att hon ändâ skaffat barn relativt tidigt (i alla fall kanske alldeles innan 30 eller runt 30 vilket ju nästan är tidigt idag). Hon säger att hon inte fâtt leva "ett eget riktigt liv frân början". Hon verkar även anse att hon inte har kunnat haft ett meningsliv arbetsliv eller kunnat hitta sig själv, sina egna intressen och behov. Sâ jag fick intrycket av att hon är relativt ung. "Grupptryck" pâ att skaffa barn brukar väl ligga runt 28-30 âr för en kvinna i dagens Sverige eller? Men det beror ju sâklart pâ om hon bor i storstad eller pâ landet.