Anonym (Frân en förälder) skrev 2014-11-29 11:13:38 följande:
Jag tycker det vore rimligt om tidsgränsen för abort låg alldeles innan den utvecklingsfas då fostret utvecklar ett nervsystem sofistikerat nog att känna smärta och att känna av bristen på syre osv. som inträder i och med att dess liv avslutas (innan döden inträder). Nu vet jag inte exakt när det är men jag trodde det var runt vecka 12 - gränsen i det land jag bor i.
Angående kuratorns funktion, absolut jag tror det är viktigt. Men så svårt också. Om du hade frågat mig innan min abort om jag verkligen ville så hade jag sagt ja och nej. Finns det någon kvinna som med lätt hjärta skulle svara enbart ja? Men jag hade också sagt till kuratorn att jag var deppig och nere och mådde så dåligt under graviditeten (och det har jag sedan dess upptäckt att jag alltid gör under första trimestern, till och med som lyckligt gift). Antagligen det hemska illamåendet och den intensiva tröttheten som gör mig helt nere, man kan komma att undra om det ens är värt det att skaffa barn. Nu vet jag ju att det funkar så för mig. Men hur ska kuratorn kunna veta det? Om jag dessutom säger att jag är livrädd och har ångest inför framtiden för att jag ska bli ensamstående mamma till exempel? Och även om kuratorn visste att det mest är hormonerna som spökar för många kvinnor, hur ska hon kunna övertala kvinnan om att det är så när kvinnan själv kanske inte kan se det?
Sedan, runt 3 dagar efter aborten, vaknar man upp till verkligheten, som ur en dvala, när gravidhormonerna försvinner. Kanske det finns kvinnor som inte alls ångrar sig, men självklart är risken att ångra en abort mycket högre än att ångra att ens barn kom till världen.
Ja, att ha en obligatorisk kuratorkontakt är ju ingen garanti för att det blir rätt kvinnor som aborterar och rätt som låter bli, det håller jag med om. Men NÅGON form av sådan kontakt, där någon annan lyssnar på vad kvinnan har att säga, är bättre än inget som idag. Först och främst så är det viktigt att det kommer fram, om det är någon annan som driver på aborten. Vanligen barnets pappa, men det kan också vara föräldrar eller syskon (tänk "hederskultur", men det kan även vara svenska föräldrar som har andra ambitioner för sin dotter än att hon ska bli ensam mamma vid 17).
Dessutom kan det vara så att en kvinna inte känner till vilken hjälp hon kan få av samhället. Om aborten t.ex. står eller faller med att hon hittar en egen bostad och kommer bort ifrån föräldrarna eller mannen, så bör samhället kunna ordna det i ett rikt land som Sverige. Sådant kan kuratorn fånga upp. Det finns även dom som är irrationellt rädda för själva förlossningen, och som behöver hjälp att förbereda sig för den i stället för att i panik ta bort fostret.
Närmast innan den fria aborten gick igenom i Sveriges riksdag, så hade vi ett system där det GICK att få abort för s.k. "sociala skäl" (till skillnad från endast medicinska, vilket många tror idag). MEN då krävdes det att två läkare oberoende av varandra skrev på. Det tycker jag verkar vettigt - men frågan är förstås hur läkarna skulle ha tid med ytterligare en omfattande arbetsuppgift idag, när de är så överbelastade redan...