39 år, barnlös, göra abort?

Hej.. önskar lite tankar och råd angående min situation.

Är 39 år, och har inga barn sedan tidigare, aldrig varit gravid.
Hade en tillfällig fling med en några år yngre bekant som tyvärr inte ledde vidare, förutom att jag sent upptäckte att jag var gravid. Är nu i vecka 17. Han har gått vidare och träffar en ny kvinna.

Känner att jag "måste" genomgå en abort vare sig jag vill eller inte på grund av situationen. Då han inte vill bli "pappa" och vi båda anser att detta inte är en bra bakgrundssituation för att sätta ett barn till världen. Han jobbar, jag studerar och jobbar vid sidan av. Jag har med andra en halvdålig ekonomisk situation ett tag till innan examen. Och ingen familj eller släkt i närheten. Kan alltså känna att det är abort är det bästa även för mig i min livssituation JUST NU, men hjärtat, kroppen, den långt gångna graviditeten samt min ålder håller inte med.

Vi umgås just nu som ganska bra vänner, pratar och försöker förstå varann och resonerar lugnt. Han stöttar och är med på alla undersökningar/kuratorsamtal jag vill och önskar han är med vid. Däremot har han panik om jag skulle behålla och säger att han kommer säga upp kontakten helt då.
Jag mår jättedåligt över att se honom vara ledsen och må dåligt över att ev tvingas bli far till ett barn, han mår dåligt att se mig ledsen över att genomgå en abort - när jag inte direkt kan räkna med att bli gravid igen "om några år" som jag kanske kunnat trösta mig med om jag var yngre.

Aborten bli alltså en sen medicinsk, jag är mycket väl påläst i vad det innebär och vad jag har att vänta. Har redan gjort ett försök men klarade inte ta första tabletten, bröt ihop i tårar. Nu står jag inför sista chansen att försöka och kommer isåfall genomföra detta i vecka 18.

Abort och troligen aldrig bli mamma/få barn - eller behålla som ensamstående, med dåligt samvete för "pappan", till viss del barnet, och allt ansvar helt själv? Visst finns en chans att han mjuknar när barnet väl är fött, men ingen chans jag vill räkna med.

Är barn allt?

/Ledsen

Behåll.
Som andra skriver så lyser det ju igenom att du VILL det här.
Om du nu har dåligt samvete gentemot pappan, hur kommer du att må om du genomför en abort du egentligen inte vill göra och i vecka 18 dessutom?

Pappan säger att han inte vill ha kontakt om du väljer att behålla. Kanske blir det så, kanske ändrar han sig längs vägen. Det vet man inte.
Hur som helst så tycker jag absolut att du ska behålla det lilla livet inom dig.
Och ekonomiskt kommer det att funka även om det skulle krisa big time under en period, vi bor trots allt i Sverige.

TS har ju försökte en gång tidigare under graviditeten. Men hon klarade inte av att ta tabletten.
Jag tror att TS egentligen inte vill göra det här men tvekar pga att den blivande pappan inte vill att hon ska behålla barnet.

Jag vet att detta är ett forum och många har skarpa åsikter. Lugn (mor) m.fl. Jag ska uppdatera men hoppas ni som är ivriga förstår att jag kämpar med att ta mig igenom detta och har haft mycket tunga dagar sedan jag skrev.

Jag är så tacksam för alla fina råd jag fått! Tack tack tack! Läser alla.

För de som inte läst tydligt från tidigare inlägg: Fick veta om graviditeten sent, eftersom vi har delad uppfattning om abort har vi pratat och besökt kurator några gånger för att fatta ett GEMENSAMT beslut som båda kan respektera, ett försök till abort HAR redan gjorts och jag VET hur fostret är utvecklat och att abort nu är en "förlossning", jag har tagit tid att se över hur ekonomi och praktiska lösningar skulle kunna/inte kunna fungera inför att behålla. Samtidigt som jag jobbar och pluggar. Allt detta har inte hunnits på en vecka...och jag har VÄGRAT att fatta ett ogenomtänkt beslut eftersom det som många säger handlar om ett "nu eller aldrig" för mig.

Så varför tvekar jag fastän "nu eller aldrig"? Därför att jag fortfarande inte anser att man kan få allt i livet hur gärna man än vill, ett livsåtagande som att bli förälder är inget jag själv vill göra utan att känna att jag har de förutsättningar jag anser ett barn vara värd. Ett barn kan inte leva bara på kärlek. Jag anser att det är otroligt oansvarigt att bli förälder med ett "det ordnar sig"-tänk. "Du ångrar aldrig ett barn" - nej självklart inte, det finns ingen ångervecka där. En abort då? Visst, men se till att få hjälp då? Gå igenom sorgen men låt den inte definiera ditt liv. Livet blir vad man gör det till. Finn nya vägar, kämpa för att må bra, precis som jag hade fått kämpa med allt som ensamstående förälder?

Jag är mycket trött och emot det "tänk-på-dig-själv-"samhälle vi lever i idag. Egoism är bra så länge det inte skadar någon annan. Och jag tänker på fler än mig här. Barnet - som jag inte vill vara egoistisk mot att behålla "för min skull" med en pappa som (just nu iallafall) inte önskar hen.
Pappan - som jag inte vill vara egoistisk mot genom att tvingas bli far
Pappans släkt - farmor/farfar osv.

Men självklart tänker jag även på MIG SJÄLV - hur jag än vänder och vrider på det är det JAG som måste klara av allt ansvar. Trygghet, ekonomi, mat på bordet, socialt nätverk osv. Jag känner mig oerhört orolig över att riskera både mitt eget och barnets välmående genom att bli ensamstående förälder.

Den enda tröst jag kommit fram till så här långt är att jag visat pappan så mycket hänsyn jag kan, lyssnat på honom, diskuterat för och emot. Och blir det så att jag behåller kan jag känna att jag gjort allt och respekterar hans åsikt.

Angående ett beslut. "Om du tvekar - behåll" Om jag tvekar - önskar jag verkligen barnet då? Borde jag inte känna ett övertygande "Inte en chans i världen att jag tar bort det!" istället?

Att fatta ett beslut nu är det absolut jobbigaste jag varit med om i hela mitt liv.

Jag respekterar pappans åsikt och kommer inte utestänga honom från barnets liv om jag behåller. Oavsett om han bryter samman och försvinner under ett tag. Detta eftersom jag förstår att han isåfall kastas in i en kris han måste ta sig igenom, liksom den jag går igenom nu.

Jag har varit tydlig till honom med att jag är förberedd på en sådan krisreaktion, att han ändå alltid kommer vara välkommen och ingen kan ta hans plats som barnets far om han ändrar sig och vill ha kontakt. Han säger sig ha svårt att veta om att han skulle ha ett barn och inte träffa det. Och att om han hade barn skulle han vilja vara med det varje dag. Men då i ett scenario där det varit planerat och/eller tillsammans med en livspartner.

En del av mig har svårt att förstå att vår vänskap kommer tvärdö efter vecka 18 om jag behåller. Han är en lugn och sansad kille som ställt upp mer än jag nånsin trott under den här tiden. Men som jag skrev tidigare, visst finns det en chans att han kommer ta barnet till sig så småningom, men det är inte en chans jag vill räkna med. Utan ser det enbart som en tänkbar underbart lycklig bonus om det sker. Jag är inte ute efter ett förhållande, men att vi kan fungera som vi gör nu, som två vuxna människor och vänner med ett gemensamt barn båda kan älska.

Snälla behåll!!!!

Jag sitter här med min lilla dotter i famnen och min son sover gott på sitt rum.
Sitter och gråter. Snälla snälla behåll barnet. Du blir en underbar mamma! Och kärleken man känner till sitt barn är så stor att hjärtat exploderar i tusen bitar - den är oändlig och underbart fantastisk!

Om han väljer att bryta vänskapen så SKIT i det! Åh snälla snälla behåll barnet och älska och vårda ditt lilla knyte.

Se honom/henne somna sött på kvällen med sin napp och sitt lilla tygdjur.
Se hens glada leende och rufsiga frisyr på morgonen.
Gråt glädjetårar inombords när ditt lilla barn skrattar så det kiknar.
Håll hens lilla mjuka varma hand i din och smält till glöd när du hör hen säga mamma.
Se fram emot underbara stunder tillsammans. Det är ALLT i livet. ALLT.